Terrorist eller...

Terrorist el mördare? Sedan igår har varje nyhetssändning berättat om att förhandlingarna inför rättegången om terrordådet på Drottninggatan startar idag. Dokumenttravarna uppgår tydligen till drygt 9.000 sidor, och rättegången väntas pågå fram till någon gång i maj. Många jurister är inblandade, och att det blir en mycket kostsam rättegång förstår man ju.

Jag förstår också att brottrubriceringen är viktig, men samtidigt skriker mitt känslomässiga jag: ”Vad spelar det för roll?”. Ett antal helt oskyldiga människor dödades! De flesta av oss ser säkert den lilla flickan framför oss – hon som inte ens fick bli tonåring. Det borde inte kunna bli något annat än lagens absolut strängaste straff! Oavsett syfte, alltså. (Nej, jag är inte för dödsstraff!).

Den fredageftermiddagen i april höll jag på att lägga sista handen vid kretapackningen, när B, som alltid går omkring på tomten med radiolurar i öronen, kom inspringande och berättade. Förvissade mig om att ”de mina” var någon annanstans, och sedan följde förstås nyhetsbevakning. Morgonen därpå på Arlanda – riktigt kuslig stämning med synligt tungt beväpnade poliser överallt. Så sårbara vi är! Den tanken har jag ofta burit med mig sedan självmordsbombaren sprängde sig själv i luften på Bryggargatan för drygt sju år sedan. Detta hände bara ett hundratal meter från min arbetsplats, och varje dag passerade jag ett av de folktätaste områdena i sta´n – hörnet vid Åhléns stora entré. 

Som jag började årets bloggande: det är en skrämmande värld vi lever i! Men nu är det den enda värld vi har, så vi får lov att försöka göra det bästa av tiden här. 

Kiruna - mönstersamhället

Jag har tidigare skrivit lite om min gamla, rätt unika, hemstad Kiruna. Hur unik den var blev jag förstås inte medveten om förrän jag flyttat. Det var en rik stad, vilket bland annat visade sig genom att allting var nytt, fräscht och gratis även på gymnasiet. Jag har senare förstått att det ingalunda var fallet överallt i landet. Inga använda, nedkluddade läroböcker vid terminstart, fria skolluncher och även middagar för elever som bodde inackorderade o s v. 

Att naturen är unik - där norr om polcirkeln och ovanför barrträdsgränsen - säger sig själv. Liksom trähusen - de charmiga bläckhornen till exempel. Och att sta’n nu ska flyttas är väl unikt så det förslår.

Alltnog och emedan: detta är en liten inledning till en artikel i ”Populär historia”, som jag läste nyss och gärna delar. Det finns dock några faktafel, eller åtminstone ”tvetydigheter”. Namnet på sta’n, Kiruna, kommer ursprungligen från nordsamiskans Giron (= fjällripa). Jag är ingen geolog, men nog har jag för mig att det var fosfor, inte fosfat, som var problemet vid malmbrytningen. 

Varsågoda: Kiruna - mönstersamhället i ödemarken.

En tusenfoting

... har flyttat in i huset. Nej, jag är inte galen i skor. Tycker inte ens att det är särskilt roligt att köpa nya skor, samtidigt som just skor är så viktiga när det gäller passform och kvalité. Nu känns det emellertid som om skorna tar över all golvyta. Kanske inte konstigt med tanke på hur väglaget skiftat. Från strandsandaler via "norrbottenskängorna" till allväders- och gummistövlar. Vi kom hem från Gran Canaria till ett vintervackert Stockholm. Det var kortvarigt, för nu har den vackra, vita snön blivit en sörja som känns blötare än vatten. Måtte den hinna försvinna innan det fryser på, för annars kommer något ännu värre: isgata. Då gäller det att vara försiktig så att man inte hamnar på ortopedakuten med benbrott. När så sker (för det gör det förr el senare) - på med broddar och iakttag största möjliga försiktighet!

Rättelse: oj, vilket syftningsfel ovan! Det som ”sker förr eller senare” är förstås att det blir isgata.

Resor och risker

Att bli bestulen på semestern har många tyvärr fått uppleva, och det är förstås en upplevelse som sätter sina spår. Lägger liksom sordin på semesterstämningen (och stjäl, förutom pengar, ofta massor av tid).

I morse hörde jag om en - för mig - ny variant. Vi lämnade för ett par dagar sedan Gran Canaria och vänner som skulle tillbringa ytterligare flera veckor där. De bodde riktigt fint - i en elegant radhuslägenhet med egen uteplats. Givetvis i en ”gated community”. Dessutom var det galler för fönstrena. Det senare låter hemskt, men det var snirkligt och tjusigt gjort. Natten mot igår sov de med fönstret någon ynklig centimeter på glänt. När de vaknade hade klocka, plånbok och några smycken försvunnit från sängbordet! Utplockade med - antagligen - något kloliknande på pinne genom fönster- och gallerspringor. De är vana resenärer och hade bl a pass, körkort och extra kontokort i värdefack. Smycken och klocka var ”resevarianter”, alltså inte så dyrbara, så den ekonomiska förlusten blev inte så stor. MEN känslan av att någon plockat prylar någon decimeter från ditt huvud är rätt läskig!

Själva har vi hittills klarat oss såväl i Rom som i Paris och flera andra "riskområden". I morgonrusning och förskräcklig trängsel i Atens tunnelbana, på väg till flygplatsen med jättebagage, blev vi i och för sig av med en plånbok. Ett vänligt par banade väg för oss och hjälpte oss ombord, och som tack för hjälpen plockade de en TOM plånbok ur en stängd ryggsäcksficka. Möjligen fick de med sig några mynt, men allt annat förvarade vi betydligt säkrare. DÄR FICK DE, när de antagligen skrattade åt de lättlurade, gamla svenska turisterna.

Men skämt åsido: Trist är det, och hur ska man kunna vara på sin vakt mot allt och alla?

Varierande vyer

... i dramatisk natur ledsnar jag nog aldrig på. Jag är glad så länge vi har möjlighet att köra runt på våra resmål, för det är en så stor del av reseupplevelserna.

Längtan till havet

...och till grönska och blomsterprakt blev övermäktig där vi gick i det gråsiga klimatet hemma.  Tiden fram till påskresan till Kreta kändes oändlig. Så vi bokade biljett, boende och och bil och drog ... till Gran Canaria.

Denna ö, som som vi svenskar tycks hysa en sorts hatkärlek till, är en pärla om man inte kan eller vill resa riktigt långt bort den här årstiden. Klimatet är härligt, maten jättegod och boendet har rätt hög standard om man jämför t ex antalet stjärnor med motsvarande i Grekland. Det ÄR dock väldigt exploaterat, helt uppbyggt och inrättat för turister med enorma hotellkomplex och uthyrningslägenhetet i ”gated communities”. MEN kör man upp i bergen belönas man med fantastiska vyer och charmiga små byar. Pratar man dessutom spanska (även om den numera är lite knagglig) blir det många trevliga möten med befolkningen - för att inte tala om den fantastiska servicen på barer och bodegas. Utan möjligheten att bila runt skulle jag nog inte välja att semestra här ens för en kortare period.

Resor bjuder ju ofta på just roliga, intressanta, spännande och överraskande möten! Precis hemkomna efter dagens biltur satt vi på uteplatsen när två herrar i yngre medelåldern kom intraskande och frågade: ”Visst är ni svenskar? Vill ni smaka nå’t alldeles speciellt?  Varsågoda! Det här är gravat renkött från Norrbotten”. Ganska förvånade blev dessa herrar när de fick höra var såväl B som jag har våra rötter, och att vi mer eller mindre var uppfödda med renkött. När B.s lilla hemby kom på tal visades det sig att en av dem kände maken till B.s systerdotter. Slitet uttryck, men världen ÄR liten.

I morgon ska nog bilen få stå, för vi planerar att snöra på oss vandringskängorna och knata iväg på en riktigt lång runda. Kvällen är bokad för stor middag med goda vänner som långtidshyr här och som flera gånger har övertalat oss att komma hit. I sanningens namn är vi inte särskilt svårövertalade när det gäller att resa. Det är fantastiskt att inte behöva räkna semesterdagar!

Gråsigt - idag igen

En felsägning - och jag gav mig själv (och min omgivning) ett nytt ord. Kanske till och med en ny väderbenämning? Ordsnubblandet gäller vädret här, som är GRÅSIGT, d v s Grinigt (som vi åtminstone sa’ uppe i norr), Grått och Blåsigt.

Jag är, som sagt, mycket språkintresserad, både vad gäller svenska och några främmande språk. Älskar olika typer av ordspel, och är en hängiven wordfeud- och betapetspelare. Framför allt under den här årstiden har jag alltid några partier på gång. Ibland går det jättebra, andra gånger sprider sig här en skammens rodnad. Vad är en tivolina? Det ordet, som gav min motspelare massor av poäng, gjorde mig totalförvirrad. Frågade även maken, som också såg ut som ett frågetecken. Så blir det när man kommer in fel med tänkandet. Behöver jag säga att jag spelade med alternativet ”böjningar”? Och så var det pluralis....

Nu ska jag ta itu med ett annat utmanande ”ordpusslande”, nämligen några kapitel grekiska. Tänk om man hade pluggat det när man var ung. När det man lärde sig fastnade. Vilken skatt man skulle ha haft nu.

Καληνύχτα!