tisdag 16 januari 2018

Längtan till havet

...och till grönska och blomsterprakt blev övermäktig där vi gick i det gråsiga klimatet hemma.  Tiden fram till påskresan till Kreta kändes oändlig. Så vi bokade biljett, boende och och bil och drog ... till Gran Canaria.

Denna ö, som som vi svenskar tycks hysa en sorts hatkärlek till, är en pärla om man inte kan eller vill resa riktigt långt bort den här årstiden. Klimatet är härligt, maten jättegod och boendet har rätt hög standard om man jämför t ex antalet stjärnor med motsvarande i Grekland. Det ÄR dock väldigt exploaterat, helt uppbyggt och inrättat för turister med enorma hotellkomplex och uthyrningslägenhetet i ”gated communities”. MEN kör man upp i bergen belönas man med fantastiska vyer och charmiga små byar. Pratar man dessutom spanska (även om den numera är lite knagglig) blir det många trevliga möten med befolkningen - för att inte tala om den fantastiska servicen på barer och bodegas. Utan möjligheten att bila runt skulle jag nog inte välja att semestra här ens för en kortare period.



Resor bjuder ju ofta på just roliga, intressanta, spännande och överraskande möten! Precis hemkomna efter dagens biltur satt vi på uteplatsen när två herrar i yngre medelåldern kom intraskande och frågade: ”Visst är ni svenskar? Vill ni smaka nå’t alldeles speciellt?  Varsågoda! Det här är gravat renkött från Norrbotten”. Ganska förvånade blev dessa herrar när de fick höra var såväl B som jag har våra rötter, och att vi mer eller mindre var uppfödda med renkött. När B.s lilla hemby kom på tal visades det sig att en av dem kände maken till B.s systerdotter. Slitet uttryck, men världen ÄR liten.

I morgon ska nog bilen få stå, för vi planerar att snöra på oss vandringskängorna och knata iväg på en riktigt lång runda. Kvällen är bokad för stor middag med goda vänner som långtidshyr här och som flera gånger har övertalat oss att komma hit. I sanningens namn är vi inte särskilt svårövertalade när det gäller att resa. Det är fantastiskt att inte behöva räkna semesterdagar!

3 kommentarer:

  1. Jaså, minsann. Ni har flytt. Nåja - ni fick ju ändå smaka gravat renkött. Filé, antar jag. Det brukar jag grava och bjuda gäster på. Alltid uppskattat. Kanske för att det inte är så känt.

    SvaraRadera
  2. @Bert Bodin. Ja, brorsan kallar oss för riktiga veklingar, men det är väl orättvist eftersom vi åker upp i februari?! Detta var gravad stek, men otroligt läckert.

    SvaraRadera