söndag 13 maj 2018

Hemma - eller ...

Tillbaka på Udden efter ett par dagar hemma. Hemma - vad är hemma egentligen? Antagligen den adress där man är folkbokförd, men vi tillbringar inte  mesta tiden där - inte sedan vi slutat jobba. Nej, det är nog helt enkelt där man känner sig hemma. Fast då blir det ju flera olika ställen...  Från april till oktober är det i alla fall Udden som är vår bas, men vi åker till vår folkbokföringsadress för några dagar då och då. Lilla trädgården måste tittas till, håret måste klippas, ett läkarbesök kanske är inbokat. Sedan dyker det ju upp en del trevligare "saker" också som födelsedagsfiranden, examensfester och dylikt. Den här gången var det dags att gå ut och äta födelsedagsmiddag med sonen - en tradition som vi infört för rätt många år sedan. Alltså utemiddag när någon i familjen fyller år. Aktiva och reslystna medlemmar i gruppen gör att det inte alltid blir på exakt rätt dag, men det blir alltid. Födelsedagsbarnet väljer restaurang, och det gjorde han bra denna gång - också. Det blev nämligen libanesiskt, och för mig som älskar att äta meze är det en höjdare. Massor av olika små rätter både kalla och varma i små och stora skålar bärs in. Många av dessa rätter hittar vi också på de grekiska menyerna. Rikligt och mycket gott. Så rikligt att det avslutas med att servitören kommer med ”Doggy bag - attiraljer” helt på eget bevåg. För några år sedan skulle jag ha tyckt att det kändes lite  pinsamt att plocka med sig mat hem, men numera är det väldigt vanligt på många restauranger. Och det är naturligtvis vettigt. Matsvinnet ska vi ju minska!

Och igår körde vi så genom ett otroligt vackert försommarlandskap. Träden står nu i sin finaste grönska - den skira, ljusa - och här och där ser vi körsbärsträdens och slånbärens vita skyar.




Men när vi svänger in på den egna infarten ser jag det ögonblickligen.  Den gamla, jättestora kitteln som jag varje vår fyller med penséer och ställer på berghällen har inte en enda färgklick. Förgrymmade rådjur, eller är det den stora, fula, feta haren, som vi sett springa över berget så många gånger? En enda vecka fick de vara i fred i år. Det var nytt bottenrekord. Grrr! Som tack har de väl dessutom lämnat ett gäng smittbärande fästingar åt oss.

Nåja, besvikelsen lägger sig när jag går runt och räknar in allt annat som växer och spirar. Basilikan som jag sått kommer upp finfint, dragonen och salvian har klarat vintern utan problem. Massor av pingstliljor och gullvivor står i blom. Vitsippor och påskliljor på norrsidan kämpar tappert och har inte gett upp ännu.



Det är vackert i Sverige nu!

2 kommentarer:

  1. Ansade penséer råkar vi också ut för emellanåt. Men konstigt nog bara en gång per säsong. Här är det haren, som står för jobbet.

    Men OJ OJ OJ så fina de blir på någon månad igen. Täta och rikligt översållade med blommor. Hela sommaren! Så inget ont som inte har något gott med sig.

    SvaraRadera
  2. Hmmm, ja i och för sig stämmer det, men det tar ju ett tag. Haren är dock att föredra, för rådjuren sliter upp plantorna, skakar dem och slänger dem på berget! En snäll granne har på sin promenad till postlådan flera gånger tidigare somrar när vi varit bortresta stannat och tryckt ned dem igen. Plantorna alltså - inte marodörerna. Och det händer MER än en gång per säsong. Men nu var de i alla fall bara avknipsade,

    SvaraRadera