Alla hjärtans dag

.... eller Valentindagen är det idag. Ytterligare en (kommers)dag som vi lydigt importerat från USA. Bakgrunden är något oklar och varierar beroende på källa, men de flesta är överens om att Sankt Valentin var ett helgon - en martyr som dödades på 200-talet av kejsaren Claudius II. Orsaken var att han, Valentin, i hemlighet arrangerade kristna vigslar, vilket alltså var förbjudet.

Här hemma började ”firandet” i mitten av 80-talet, även om det varit känt innan dess. Så vitt jag kommer ihåg var det i rätt blygsam omfattning den första tiden. Ett gulligt kort till pojk-/flickvänner, en blombukett eller gelehjärtan till partnern. Som det eskalerade sedan! Rosförsäljare började stå vid skolingångarna, lärare klagade över att ordningen stördes och popularitetstävlingar skapade tragedier hos dem som inte fick någon ros.

Idag har jag fått MASSOR av - inte rosor men - e-postade rabatterbjudanden infogade i bilder på hjärtan. Från klädkedjor, apotek, resebyråer, flygbolag, hotell  m fl, m fl. Och jag är övertygad om att ni också fått dessa.

Jag läste idag att det säljs närmare tio miljoner rosor i Sverige de här dagarna. Det ni! Rosor är underbara, men idag blir jag faktiskt mer imponerad av den här lilla tuffingen, som gäckar vintern. Den lyser på tomtens norrsida, på en plätt som inte får någon sol alls.

Vintergäck

Persilja som blivit kvar utomhus var faktiskt grön och helt OK, men det är inte alls så konstigt. Den kan man ju ibland krafsa fram under snötäcket.

För första gången den här vintern var det faktiskt en tunn isskorpa på viken efter en natt med ett par minusgrader. Just här mellan vår brygga och ön utanför är det inte mer än max 1,5 meter djupt, och en helt isfri vinter har vi aldrig upplevt. Detta första tunna istäcke försvann dock snabbt vid lunchtid när temperaturen gick upp.

Trevlig helg!

Tack kromosom 19

Jag är inte särskilt skrockfull - inte alls vill jag nog säga - men när det kommer till så’na här hemskheter... vågar jag? Jo, jag gör det. Jag slår fast (och dessutom skriftligt): jag har aldrig haft vinterkräksjukan! Och då har jag ändå under massor av år nyttjat kollektivtrafiken, vistats i folkmassor, torkat upp efter sonens kompisar o s v. För jag har nämligen en defekt kromosom! Jag och ca 20 procent av landets befolkning, inkl min bror och son. Det har de sagt på nyheterna i morse. Så: tack för den defekten! Och nu är det nog säkrast att jag trots allt tar i trä!

Vilka defekter det är på väderleken spekuleras det ständigt om. Vi körde hem från Udden för ett par dagar sedan, och längs långa sträckor var de sörmländska fälten alldeles gröna! Påskliljorna sticker upp några centimeter där de står i skyddade lägen. I januari!

Från Kiruna fick jag dock detta foto, taget idag. Inte så jättekonstigt, men för att vara så här pass tidigt på säsongen är den här snömängden rätt ovanlig.  Enligt prognoser ska det dessutom komma massor den närmaste veckan. Brorsan tycker det räcker så bra som det är...

Jag gillar musik och lyssnar ofta och gärna. Men tänk om man själv kunde få välja (läs: välja bort) i större utsträckning. Denna bakgrundsmusik, som ofta blir förgrundsmusik, i så många TV-program är ett rent gissel! Jag tittade tidigare i kväll på ett mycket intressant program med Birgitta von Otter som handlade om hennes far, Göran von Otter, och dennes kontakt med SS-officeren Kurt Gerstein. Gång på gång, ofta under lågmälda ”pratdelar”, hade programmakarna lagt in musik. Helt omotiverat! Tack och lov kan man ju få många program textade, men nog är det galet (och störande) att allt måste bäddas in i bakgrundsmusik! Snälla, är det inte någon där ute med mäktiga TV-kontakter som kan tvinga fram en förändring?!

Året som gick

Det känns som om det är hög tid för ett inlägg - om inte annat så för att önska er alla en god fortsättning på det nya året. Som jag konstaterade för ett år sedan visar mitt bloggande hur ”regelbundet” mitt liv är numera. Visserligen ganska omväxlande, men resor och vistelserna  på Udden resp hemma följer ungefär samma tidsplan varje år. Dessutom går de flesta av våra resor till samma destinationer år efter år. 

Nu är helgerna är överstökade, och vi har fått umgås med våra närmaste såväl på Udden som hemma. Ja, vad är "hemma"? Om jag skulle räkna antalet dygn tror jag nästan att vi tillbringar fler ute på Udden än på mantalsskrivningsadressen.

Hittills har januari vädermässigt varit lika grå och trist som december. Vädret inbjuder verkligen inte till några andra aktiviteter än inomhusditon. Jag har alltså inte något nytt att berätta, men inspirerad av några bloggare som jag följer gör jag en sammanfattning av 2019.

Se, vi hade faktiskt snö här i början av januari

Februari var månaden för den STORA resan, när vi tillsammans med sonen och hans hustru fick ett par veckor med fantastiska upplevelser i Sydafrika.

I mars åkte vi upp till norrbottenssnön

Inte långt därefter, rätt tidigt i april, stod blåsipporna i full blom här hemma....

och i maj blommade häggarna ute på Udden

I juni var det tyvärr dags för nästa (begravnings)resa till Norrbotten och Bs hemby. Foto taget strax före midnatt.

Men vi hann fira midsommar på Udden

I juli fick jag äntligen lite blomsterprakt  i mina dagliljebäddar 

I augusti njöt vi för fullt av fina sommardagar på Udden

och i september var det dags för det årliga besöket hos vännerna i engelska New Forest.

I oktober - äntligen - KRETA...

 ... liksom i november

December - morgonpromenad på juldagen på Udden

Trevlig fortsättning på helgen och god fortsättning på år 2020!

Någon vinterstämning...

...så här i adventstid har vi inte här i Stockholmsområdet (i år heller). Helt snöfritt förstås, så det är mörkt nästan dygnet runt och det regnar och regnar. Vi har knappt sett blå himmel efter hemkomsten från Kreta. Jag tittar på vackra foton från Norrbotten - bl a i bloggen ”Ögonblick i norr” - och tänker med lite saknad på mina barn- och ungdomsvintrar.

MEN så länge man håller sig inomhus är det rätt mysigt. Vi tänder ljus och eldar i braskaminen. Lite julförberedelser är gjorda, med betoning på "lite" - köttbullarna, strömmingarna, jansson och fruktkakorna. Övrigt köps färdiglagat. I min ambitiösa "ungdom" (30-40-årsåldern) gravade jag t ex laxen själv. Slut med det, nu inhandlas såväl den gravade som den rökta. Vi har för övrigt inte så överdådiga julbord, eftersom ingen av oss gillar syltor, julkorvar, lutfisk eller gröt. Ett nytt inslag har dock tillkommit: landskapsrätten äggost - ett måste för vår bohuslänska svärdotter. Det är en gräddig "massa" som görs i en speciell form (ursprungligen av trä) med hål i botten, och den serveras helst med björnbärssylt. Ingen höjdare tycker vi andra, men vi äter ju lite förstås...för familjefridens/traditionens skull.

Och apropå jultraditioner blev det inte något julbord på Öster Malma i år, beroende på utlandsvistelse för närmaste vännerna. Så synd, tyckte jag, men så fick jag en kanonfin födelsedagspresent: julbord på Grytbergs Säteri i Stjärnhov. Vi hade på en liten sommarutflykt i augusti mer eller mindre av en händelse hamnat på denna anläggning, så vackert belägen vid en liten sjö. Det la’ sonen tydligen på minnet, och förra helgen tillbringade vi (i lervälling) på Udden med en lördagsutflykt till Grytsberg. Ett härligt julbord i mysig miljö. Jag älskar dessa julbord utanför Stockholmsområdet - ingen trängsel eller stress, jättefräscht på fat och karotter, avslappnad och trevlig personal. När jag jämför med alla julbord jag ätit i Stockholm med jobbet, bl a på ”fina” ställen på Djurgården, vinner dessa landsortsställen klart.

Nu ska jag sticka ut handen, beväpnad med en sekatör, och klippa lite grönt från murgrönan vid entrén. I morgon rullar vi ut till Udden för årets julfirande, och där ska jag ägna mig åt mitt favoritjulpyssel: att fixa lite dekorationer med blommor och blader.

Jag önskar er alla en riktigt

GOD JUL

Trevliga - och mindre trevliga - upplevelser

Snart är det andra advent, och vi har varit hemma i gråvädret ett tag. Som vanligt kom vi hem i tid för att fixa till och ”fira” första advent med våra vänner, men det har blivit ett längre uppehåll i mitt bloggande beroende på - helt enkelt - att jag saknat skrivlust. Jag har inte heller tyckt mig ha något att skriva om. Jag är så imponerad av ett par bloggare som jag följer - Ia på Kreta (Ia mitt i livet)  och Lena i Wales och Spanien. De publicerar fylliga, intressanta reportage med massor av foton regelbundet och ofta.

Men nu hoppar jag tillbaka till Kreta. Vi "gjorde" Akrotiri på hemvägen. Ni som besökt Kreta vet säkert att Akrotiri är halvön i väster, där bl a Chanias flygplats ligger. Här spelades filmen "Zorba The Greek" in till största delen. Den berömda dansen filmades på byn Stavros strand. Vi har förstås landat här oräkneliga gånger och sett en del av det vackra landskapet, men vi har egentligen inte åkt runt här särskilt mycket. Nu skulle flyget hem avgå redan vid halv sju på morgonen, så vi bestämde oss för att övernatta så nära flygplatsen som möjligt, hittade ett litet hotell på nätet som såg charmigt ut och bestämde oss för att ta ett extradygn här. Hotellet i fråga ligger bara några få kilometer från flygplatsen, de erbjöd skjuts till flyget och vi kunde alltså lämna in bilen på kvällen innan hemresa.

Det var ett rätt lustigt, annorlunda hotell, klassat som s k boutiquehotell, och beläget i den lilla byn Pazinos. En 1600-talsgård med vinklar och vrår, stentrappor, urgamla trädörrar och trä(!!)golv i studion vi hyrde. En liten uteplats mellan byggnaderna förvandlades på kvällen till matsal genom att plastjalusier drogs ned. Några menyer fanns inte, så ägaren (Dimitri) frågade helt enkelt vilken tid vi ville ha middag och vad de skulle laga åt oss. Sedan la´ han på eget bevåg till diverse smak/godbitar. Vi var de enda gästerna, servicen var helt  enastående och Dimitri (tidigare matte- och filosofilärare) var mycket pratsam och hade massor att berätta. 

Vi hade sedan en och en halv dag då vi körde runt på vägar vi aldrig åkt tidigare.Bland annat tillbringade vi flera timmar på en mycket vacker strand, Marathi. Eftersom det var en lördag och underbart väder öppnade en av de säsongstängda restaurangerna, och vi åt en fantastiskt god fisklunch där.

På eftermiddagen lämnade vi alltså in hyrbilen på flygplatsen, och promenerade - till Dimitris stora förskräckelse - tillbaka till hotellet. Att vi ens kunde tänka oss att GÅ de tre kilometrarna efter den farliga, trafikerade vägen var helt obegripligt för honom. Överhuvudtaget förstår inte de kretensare vi känner hur man kan gå i stället för att hoppa in i bilen. Nu behövde vi inte  alls gå längs den trafikerade vägen, eftersom B på sin tidiga morgonrunda hittat en gammal fin landsväg som genom olivlundar ledde fram till byn. 

Och apropå bil - vår första incident: vi krockade, eller - rättare sagt - blev påkörda precis nedanför vår egen balkong. Ingen fara - bara plåtskador för vi stod nästan stilla, men det var ingen rolig upplevelse att på detta sätt stifta bekantskap med den grekiska byråkratin (och, tyvärr, faktiskt inställningen...). Då vi (B framför ratten) skulle svänga in i p-rutan rände en bil in i vår högra sida. Ut ur bilen i fråga rusar en ilsken grek, som på en blandning av engelska och grekiska undrar hur ... vi egentligen kör i Tyskland. Han påstod att B inte blinkat, men hade själv försökt köra om på fel sida och på "parkeringsrutemarkerad” yta. Polis från närbelägen, lite större by tillkallades, och en process med massor av papper och diskussioner uppstod. Polisen pratade inte engelska (sa´ han...). Bärgare kom, ditskickad av hyrbilsföretaget, fotograferade och pratade bara grekiska. Det var en stressad situation där motparten och polisen stressade oss med ”skriv under här, där och där. Inga problem för er, försäkringsbolaget betalar...”. Tack och lov förstår vi så pass mycket grekiska att B vägrade kryssa i och skriva under rutan där man tar på sig skulden. Tilläggas bör att vi inte hade någon att be om hjälp. Vår grekiska familj hade åkt till Aten, och en granne, som pratar hyfsad engelska, var också bortrest.

Slutet gott, allting gott: efter flera timmar fick vi en ny, fräsch bil och hyrbilsföretaget tog över ärendet med sitt försäkringsbolag. Vi har inte fått några efterräkningar, MEN frågan uppstår ju: vad händer om man vägrar skriva under papper som man inte förstår - något som ju sitter i ryggmärgen? 

Trevlig andra adventshelg!

Besök i Aptera och Chania

Det fantastiska vädret bara fortsätter och fortsätter! Vi har aldrig upplevt en så stabilt varm och solig november här. Tidigare år har vi ofta åkt över ön till sydkusten när det varit svalt och ostadigt här. Många gånger har vi åkt på dagsturer, men ibland - till exempel förra året - tog vi in på ett litet hotell och stannade flera dygn. I år tror jag att vi här inne i bukten har haft det bästa vädret på ön, enligt rapporter från Sitia i öst till Chania långt västerut och även Paleochora på sydkusten. Mycket ovanligt!

Men några utflykter vill vi ju göra, fast vi undviker att sitta i bilen alltför långa sträckor. Igår åkte vi i alla fall till Aptera, där det finns en utgrävning som skulle vara intressant. Det blev lite av en besvikelse, för det var inte mycket att se, tyckte vi. Muren runt den antika staden fanns delvis kvar, liksom resterna av ingången, men så mycket mer kunde vi inte hitta. Vi förstod efteråt att vi hade missat en hel del, men det var oländig terräng och väldigt dåligt med informationstavlor, skyltar o d. Det får väl bli ett nytt besök när vi är bättre förberedda.
Men bara utsikten över Soudabukten, berg och byar var värd bilturen.

Den minoiska staden/stadsstaten Aptera (ca 15 km från Chania och lite utanför en nu levande by med samma namn) var i alla fall en mycket betydelsefull och rik handelsstad, nästan jämförbar med Knossos. Folkmängden uppgick till omkring 20.000, varav dock 15.000 var slavar. Apteras största fiende och konkurrent var stadsstaten Lappa/Argiroupolis, som jag skrivit lite om tidigare. Medan apterianerna var fredliga och hårt arbetande var lappianerna krigiska. Muren runt staden lär ha byggts som skydd mot just Lappas krigare.

Aptera klarade sig genom den romerska ockupationen, slogs inte mot romarna utan blomstrade då. En jordbävning 700 e Kr resulterade i att invånarna lämnade staden, och

den förstördes sedan helt av araberna på 900-talet.

Och idag har vi varit i Chania hela dagen. Det är alltid lika trevligt att flanera längs kajerna och i gränderna i den stan, men den är hemsk att köra bil i. Fruktansvärt gyttrig, och trots många besök är det fortfarande lätt att välja fel gata och sedan få snurra runt, runt innan man=vi hittar till RÄTT gata att parkera på. Nästa gång blir det bussen! Det har vi i och för sig sagt varje år...

Avslutade dagen med ett glas Sangria (!!) - något jag inte druckit på evigheter - på en lustig, nyöppnad irländsk pub. Jag är ingen öldrickare och försökte mig på en Pimms (Mmm!) men fick en förvånad min för det hade de inte. ”So very English!”. Däremot rekommenderades Sangria. Jaja, den var god.

Bland olivträd

... har jag tillbringat nästan all vaken tid de senaste dagarna. Vi gör dagligen långa promenader längs stigar och småvägar i olivlundarna, men nu har vi skördat oliver några dagar också. Jag har tidigare skrivit om hur man kör ”wizzern” i träden. Antagligen har denna elektriska ”räfsa” fått sitt engelska (smek)namn efter sitt ljud - ett ljud som hörs överallt omkring byn dessa veckor. Det är kanske inte ens det korrekta namnet, men eftersom man inte skördar oliver i England känner inte britterna heller till något mer officiellt namn.

Om man, som våra vänner, inte äger massor av mark och träd utan kanske fem-sex stycken i sin trädgård går det till ungefär på följande sätt. Stora nät vecklas ut och läggs under träden. Träden beskärs och rensas ur varje år (karlgöra), och stora grenar släpas sedan iväg till lämpliga fria ytor som täckts med nät. 

Runt det nätet sitter - oftast - kvinnorna beväpnade med sekatörer o d. Vi klipper ned ruskorna till någorlunda hanterliga storlekar och repar av alla oliver. Efter ett tag har man oliver överallt - innanför kläder och i ev skor. Så fort man tycker sig skönja slutet kommer någon och fyller på med en stor hög grenar och ris - igen och igen. Under tiden körs också wizzern i träden. 

När ett träd är klart grovrensas nätet från större kvistar, och  sedan lyfts det i hörn och kanter så att frukterna samlas i mitten och kan fösas in i säckar. Likadant med övriga nät förstås. Såja, plättlätt, eller hur? Ja, inte så invecklat men många tunga moment.

Sedan körs säckarna till presseriet, vägs och märks och en datorstyrd process tar vid. Om ett par dagar hämtar man sina dunkar med Kretas flytande guld.

Sedan blir det att ta fram bagagevågen för att se hur mycket vi kan ta med oss hem. Vi slarvade en gång och packade den sista flaskan i fel resväska, som då blev drygt ett kg för tung. Andra väskan hade flera kg till godo, men den hade redan åkt iväg på bandet.  ”Det blir 22 euro”, sa Norwegian. ”Nej, förresten, ni flyger över Oslo. Det blir 44 euro”. Grrr, det var surt. 

Ovanstående gäller, som sagt, blygsamma bestånd av träd. De markägare som, liksom ”vår” grekiska familj, har hundratals träd har kraftigare och fler maskiner. Deras wizzers kräver rätt kraftiga personer som står stadigt på marken och har maskinen i sele, det regnar oliver över stora områden, och de kör in grenar och kvistar i en motordriven apparat som snabbt skalar av oliverna.  

En ny arbetsvecka har börjat för somliga, medan vi andra njuter av nya, härliga dagar. Vädret är stabilare och varmare än någon här kan minnas att det varit i november. Med undantag för en förmiddag med åska och något lägre temperatur plus en natts regn ligger temperaturen stadigt på 25 grader. Ungefär samma temp i havet! 

Ha det bra var ni än befinner er!

Sedan körs