Felsökning pågår

Igår skrev jag ett inlägg där något gick snett! När det publicerades såg jag att ett långt stycke i mitten fallit bort. Jag lyckades inte gå in och ändra och raderade därför hela inlägget för att göra om/göra rätt. Nu ser jag att det inlägget förstås hunnit gå ut till följare (Feedly åtminstone). Lite mer - allvarligt - innehåll än tidningsläsarens lilla dikt hade jag med.

Ber om ursäkt och återkommer.

Trevlig helg!

Rätt händelselös månad

Som sagt/skrivet tidigare: uppehållen i bloggandet blir långa när jag inte har något att skriva om eller visa. Den här sommaren har varit den mest händelsefattiga någonsin för oss - två normalt sett rätt aktiva pensionärer med ganska stort umgänge. Å andra sidan - den tillvaron delar vi med de flesta andra, och man får helt enkelt vara glad när det inte händer något.

För det som händer nu är ju bara katastrofer: den allt överskuggande pandemin, explosionen i Beirut, Kaliforniens jättebränder, dödsskjutningar i Sverige varje dygn, Polarbröds anläggning utplånad (tack och lov ”bara” materiell ödeläggelse) för att nämna en del.

Så i brist på annan underhållning står vi på bryggan och ser att en stugägare på ön i vår vik tydligen förbereder ett byggprojekt modell större. Material i mängder fraktas från fastlandet med helikopter. Det tar ca fem minuter mellan turerna, och vi imponeras över precisionen när paketen släpps ned på marken i en samlad hög. Massor av turer blir det, och jag undrar hur mycket dessa frakter kan kosta. Men effektivt är det! När vi började leta efter ett fritidshus blev B lite frestad av några objekt på öar - ”tänk, vilken miljö, ingen biltrafik alls!”. Efter att ha lyft och stuvat kassar och kylväskor från bil till kärra, längs bryggor och in i båten i tretti år hade jag dock ett stenhårt krav: bil ska kunna köras fram till huset. 

Som ni ser på bilden har vi fått ett rätt häftigt väderomslag! Efter en riktigt lång period med strålande sol och värme har solen tagit paus och temperaturen har gått ned med nästan tio grader. Brrr! Tyvärr inget regn ännu. En sådan här dag känns det också som om det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen. Plötsligt känns det som höst.

Jo, och så har vi ju haft ”finbesök” på tomten av en herpetolog; en  mycket välkänd och kunnig expert på ormar och andra kräldjur framkom vid sökning på nätet. Och varför det? Ja, jag försäkrar er att det inte är för att jag blivit intresserad av ormar! Jag är väldigt försiktig med att använda ordet ”fobi”, men min rädsla för ormar tangerar nog detta. Det är inte rädslan för att bli biten utan för att SE en orm ringla iväg. 

Och så, för några dagar sedan, ringlade något iväg från en solig plätt alldeles utanför ytterdörren på morgonen. Ner under stugan. Morgonen därpå gick jag ut en annan väg och kikade försiktigt fram runt knuten. Jodå, där låg den i solen, jag stålsatte mig för att titta ordentligt och blev ganska säker på att det var en huggorm. In och hämtade B, som tyvärr inte hann se tillräckligt mycket för att artbestämma men medgav att det kunde ha varit en huggorm. Nåja, han är inte någon herpetolog, och ormen måste bort, en bra bit bort. Det är den eller jag! Ringde kommunen för att få råd (vilket man bör göra eftersom de är fridlysta), och de lovade återkomma. Tog samtidigt via Facebook/Messenger kontakt med Herpetologiska föreningen, som omgående gav mig kontaktuppgifter till sin mest kunnige medlem, som dessutom - hör och häpna - jobbar och bor i Nyköping! Samtidigt ringde damen på kommunen och meddelade att hon bett deras ekolog ringa upp mig. Allt på en timme - det kallar jag service! Och båda förfrågningarna ledde alltså till samma person.

En liten stund senare blir jag uppringd av mannen i fråga. ”Jag kommer ut och tittar”, säger han med tydligt norrbottensdialekt. ”Nej, nej, det kan ju vara en snok bara, vi (B) får försöka få en ordentlig titt först”, säger jag. ”Kommer i alla fall gärna i eftermiddag”, avslutar han, och dyker upp ett par timmar senare.

Naturligtvis såg vi inte till ormeländet, men vi hade en jättetrevlig, lång pratstund. Ormexperten (ekolog från Piteå) berättar om sin forskning i såväl Tornedalen som i Kirunatrakten, och ber oss återkomma när/om vi får syn - och ännu hellre ett foto - på den igen. Är det en huggis lovar han oss hjälp med infångande och flytt.

Fortsättning följer ... kanske.

Avslutar detta mångordiga inlägg om - egentligen - ingenting med en bild på allt godis som mognar i mängder varje dag mot sjöbodens vägg.

Pre-fall är det nu...

... bara så ni vet!  Det informerades jag om i förrgår och även i går av ett par modeföretag. De tycker ju att det är dags att lägga order på pre-fall collections och pre-fall news.  Kanske för att vara redo att gå ut och mingla  post-corona?

I och för sig har jag nästan slutat reagera på inblandningen av engelska/amerikanska uttryck i svenska språket, men ibland blir det ju för mycket. Jag är inte emot att språket utvecklas - det är nödvändigt - men att det utarmas, genom att vi släpper/byter ut helt funktionella svenska ord och uttryck, är synd. Det är lite svårt att diskutera detta och att argumentera mot vissa meningsmotståndare, eftersom de ju har rätt i att massor av våra ”svenska” ord är utländska från början. Jag går till biblioteket, sätter mig i fåtöljen iklädd min favoritjumper eller kanske top och så vidare. Realisation är ju inte svenskt, men ändå... För inte så väldigt länge sedan kallades det höst-rea i affärerna - sedan autumn sale - nu oftast fall sale, inte sällan följt av final fall sale innan det är dags för winter-, lounge-, och leisure collections och outfits av diverse slag. Ja, ja, vi som stretar emot är ju snart borta.

Det känns som om min bloggrubrik ”Bland dagliljor och olivträd” är lite fel nu; till och med hånar mig lite. Det blir ju inga vandringar i olivlundar och ingen olivskörd i år. Vi har nästan helt lagt planerna på höstvistelsen på Kreta på hyllan. Känns inte bra att resa nu av många olika orsaker. Dagliljor då? Ja, i år har jag rätt många, men de som blommar nu och tagit över helt är ett par av de allra äldsta, rätt tråkiga (men tydligen mest livskraftiga) sorterna. Jag som hade flera nya som jag hade hoppats få glädja mig åt - och få visa upp. 

Här i alla fall en skönhet

Och så har jag har ju djurlivet och ”mina” kor som betar precis utanför staketet så gott som varje kväll.

Och se här! Det är inte konstigt att kvällskonserten nästan är öronbedövande för oss som fortfarande kan höra syrsorna. Jag kan egentligen ingenting om insekter, men en så stor hoppa har jag nog aldrig sett här hemma tidigare. Jag hann inte få fram måttbandet men uppskattar den till cirka fyra cm och med jättelånga antenner.

Vi har varit hemma ett par dagar, och hörde av grannarna att det finns massor av blåbär i skogen nu, så vi gick ut en liten sväng till närmaste skogsplätt. Det stämde verkligen! Vi har inte plockat bär på många år, förutom egna hallon och björnbär, men nu fick vi lätt ihop två-tre liter. Jag har rätt svårt att se de mörkblå bären, så det gick inte lika bra som ”förr i tiden”, men B plockade effektivt och snabbt. Här ute på Udden är det alldeles för torrt för bär och svamp i år, men nu blir det i alla fall blåbärspaj till helgen.

Och helgen ska enligt prognoserna bli en av de varmaste och soligaste i år. Så - ha det fint var ni än befinner er! 

Det växer så det knakar

Först och främst: jag har inte mycket att berätta, inga nya platser att visa, inga frestande restauranguppläggningar på tallrikar el dyl. Kort sagt: den här sommaren blir den minst aktiva någonsin! Lugnt och skönt, men nog börjar det bli lite småtrist! Vi bryter vistelsen på Udden då och då för att åka hem och se över lilla trädgården. Så ni som inte alls är intresserade av trädgårdsrapportering kan klicka bort mig här.

För många år sedan fick jag några rotskott av en murgröna som min moster hade på torpet i kalmartrakten. Jag petade ned dem på ett par olika ställen, och länge såg det ut som om de inte alls skulle ta sig. Lika bra, tyckte maken, som hävdade att den förstör väggen med sina ”sugfötter”. Å andra sidan gillar han också vintergröna växter. Men murgrönan satte fart, och under de senaste tio åren har vi fått hålla efter den stenhårt. Den är ca 60 cm djup/tjock och på sensommaren låter det som en motor i den, då mängder av bin och andra biliknande insekter (lär vara någon sorts blomflugor) ockuperar den. Varsamhet får iakttas då man öppnar altandörren, för även om de är snälla varelser är det inte roligt att sticka huvudet rakt in i en jättesvärm.

Vildvinet, som också hinner växa in på vinden om man inte tuktar det, tycker jag mycket om. Det blir ju flammande rött på hösten för att sedan tappa alla blad.

Praktlysingen har också vuxit enormt i år. Den utgör en härlig färgklick, kräver ingenting och blommar nästan hela sommaren, men den hotar i år att ta över helt och hållet på platser där den står...

 ... liksom lavendeln! Snart är det motorsåg som gäller när de två stora buskarna ska beskäras. Att sitta på gräsmattan och repa av bladen gillar jag. Det är avkopplande och lika rogivande som de lavendelbad jag bokat några gånger på SPA. Och gratis! Som jag tror att jag nämnt tidigare lägger jag inte något i skåp och lådor utan hänger upp lite här och där - främst i stugorna på Udden.

Så har äntligen några dagliljor gått i blom. Även de har förresten vuxit ovanligt mycket i år - så mycket att en del nya, mindre exemplar tyvärr blivit skymda. Några av de gamla pålitliga dagliljorna blommar nu och dessutom en helt ny - en som jag fick som kompensation för trassel med en handelsträdgård förra sommaren. Så förargligt att jag har tappat namnet på den! Som så ofta har namnstickan försvunnit under vintern, och jag kan inte hitta någon notering.  

Jersey Spider

Christmas Is

Catherine Woodbury

Bela Lugosi

Här på Sörmlands ostkust har vi fortfarande rätt fint väder, även om det blivit lite svalare. Kring 20 grader och sol är dock helt OK tycker jag, och hoppas att jag även i morgon kan ta morgonkaffet med mig till bryggan, lyssna på suset i vassen och titta upp på en fin sommarhimmel.

Saknad... och lite annat

Vi chattar, messar, skickar bilder och  pratar ofta i telefon, men att min saknad efter nära och kära skulle bli så här kännbar hade jag inte trott! Jag saknar att få umgås ”på riktigt” med min lillebror och hans hustru, med Bs syskon och deras familjer och med andra nära vänner. Jag saknar att åka längs de välkända vägarna i Norrbotten, att åka båt på älven till stugan på vår holme och - oj - så jag saknar de ljusa nätterna där norr om Polcirkeln. Det är länge sedan vi varit ”borta” därifrån ett helt år. Och längre tid lär det bli.

Och Pimm’s o’clock i the pensioners´ corner i våra vänners trädgård i New Forest! Vårt årliga besök i England saknar jag redan trots att vi inte brukar åka förrän i slutet av sommaren. Vi har känt P&T sedan vi var 21-22 år  och träffades på Ibiza, har umgåtts sporadiskt under vissa perioder men alltid hållit kontakten. De senaste 15 åren har vi kunnat träffas minst en gång per år. Vi är jämnåriga, och de coronaisolerar sig, liksom vi, så någon resa dit blir det inte.

Knappast någon sen höstresa till Kreta heller, även om våra vänner där just i dagarna påmint oss om ”att ni har ett gäng olivträd här som ni behöver ta hand om i höst...”!

Måtte denna hemska pandemi snart släppa greppet - och inte i första hand för att vi ska komma igång med resandet igen. Jag tror å andra sidan att det är mycket möjligt att vårt resebeteende kommer att ändras - till det bättre för miljön. Miljötänk, höjda flygpriser, kanske en viss oro att bli fast någonstans där man inte vill fastna för länge... Vi lär få se, men jag har länge sagt att något ÄR galet då jag kunnat flyga Sthlm-Kiruna t o r för 600 kr (tack, tack) medan jag betalat 570 kr för en enkelresa med taxi hem från City, ca 2 mil.

Sonen och hans hustru har vi träffat väldigt lite. Eftersom de kommit i kontakt med rätt mycket folk, d v s jobbat, har de varit rädda att föra över ev virus till oss. Vi har därför bara setts på en fika då och då utomhus, och vissa helger har vi lämnat över Udden till dem. Nu har de fixat och utrustat lilla gäststugan så att självhushåll till stor del ska funka. I övrigt hoppas vi att det välbehövliga sommarregnen kommer på nätterna, så att vi kan umgås mycket utomhus. Det ser vi fram emot.

Lite trist och mycket ovanligt utan besökande vänner alltså, men objudna snyltare har vi fått i år. Mördarsniglar! Tidigare har vi haft en del på fuktigare gräsytor vid bryggan, men nu ser vi dem på kala berget. Hoppas de inte ger sig på mina dagliljor. I övrigt har vi inte mycket att bjuda dem på.

Nu är blomsterprakten på Udden över, alldeles för snabbt. Eller - sommarblommor och träd har blommat över, men bergets alla fetbladsväxter har exploderat i gult, rosa och rött.

Förhoppningsvis börjar dagliljorna blomma om några veckor, men det verkar faktiskt segt på knoppfronten i år. Till dess får jag glädja mig åt en del säkra kort nu när vi är hemma ”i sta’n” för att klippa gräs, köra tvättmaskinen m m. Nej, vi bor inte innanför tullarna, men alla stockholmare åker ”till landet” och ”till sta’n”...

Några pålitliga skönheter

Etoile Violette (Clematis)

Frans Hals

Tappat namnet. Klättrar uppför stammen på ett dött plommonträd.

Om ni lyssnat på Betlehem Isaaks Sommarprogram är jag säker på att ni tyckte att det var bra. Läs hennes bok, "Mitt  liv utan dig" som gavs ut i våras!

Glad midsommar

En riktigt skön och glad midsommar önskas er med lite blomster från Udden.
Digitalis/fingerborgsblomma är en av mina sommarfavoriter. En gammal ”torparväxt”, ibland kallad mormorsblomma, och en urgammal läkeväxt som redan på medeltiden använts som sårmedel, mot hjärtåkommor och en del andra sjukdomar. Den har inga stora krav på sin miljö, men det är en lurig rackare som man aldrig kan bestämma över. Jag har flera gånger grävt upp plantor från en ödetomt och planterat i lilla trädgården hemma. Ibland har någon kommit upp på ett helt annat ställe, ibland ingenting. Här på Udden har vi vissa år sett massor av bladrosetter men få som gått i blom, andra år lite fler men i år exploderar de. Plötsligt står de ståtliga, kraftiga blomstänglarna överallt - på ställen vi aldrig sett några. Jag vet att denna ljuva, romantiska växt är en lömsk och mycket giftig en, men visst är den vacker?!

Längs ena kanten på altanen vid gäststugan ...

...

växer det massor av gula dagliljor. De brukar stå i full blom just till midsommar, men i år är ju midsommarhelgen rätt tidig så de har inte riktigt hunnit med. Det här är den gamla, väldigt vanliga sorten, ”rätt enkla” dagliljor, och alltså inte mina framkorsade ”samlarobjekt”. De har säkert funnits här i många decennier, och jag tycker väldigt mycket om dem, för mängden ger en rätt storslagen effekt.

Inspirerad av min engelska väninna (en auktoritet på dagliljor och ägare av ett ”nursery”) har jag stoppat ned lite nejlikrot i dagliljebädden. De verkar trivas bra tillsammans, och den lilla klarröda blomman lyser upp rabatten som ju faktiskt är rätt trist under långa perioder före och efter blomningen.

I morse hade den första blomman på pionen slagit ut. Mängden stora knoppar utlovar en maffig blomsterprakt inom kort.

Och slutligen binder jag in min barndoms akleja i buketten. Det vill säga nästan min barndoms variant. Under mitt fönster i sommarhuset i Tornedalen brummade alltid humlorna i en rabatt med mängder av aklejor. Blommornas yttre "rosett" (foderbladen) var ljust himmelsblå och den inre "rosetten" (kronbladen) var vit. Alltså inget lila, violett, mörkblått  eller gult i denna blomma. Den har jag försökt plantera hemma genom att gräva upp plantor såväl hos min kusin (som övertagit tomten) som hos Bs syskon. Men nej, de som överlevt och till och med blommat har inte haft samma färger. Jordmån? Ljusförhållanden? Inte vet jag, men nu har jag i en handelsträdgård hittat en variant som jag godkänner. Till skillnad mot de aklejor som växer mer eller mindre vilt och tittar upp överallt så sprider sig inte denna alls. Jag månar därför extra mycket om den.

Det var förresten tyska munkar som tog hit aklejan. Den odlades i klosterträdgårdar som medicinalväxt. 

Detta blir förmodligen en lite annorlunda midsommar för många fler än mig - vi ska för första gången någonsin "fira" helt utan vänner - men hoppas att ni alla får en fin helg! Tänk - det blev ett helt inlägg utan coronasnack...

Glad Midsommar!

Blomstrande juni

Tiden går, snart är det midsommar och inte har jag skrivit särskilt mycket på sistone. I min lilla presentation säger jag att jag kommer att skriva om bl a mina resor, växter och språkfrågor som intresserar mig.

Resor utgår nu och ett tag framöver - ”går fett bort”, som en grabb i nedre tonåren nyligen uttryckte det i en TV-intervju. Mina resor inskränker sig till en och en halvtimmes bilturer mellan Udden och huset på fasta adressen, ibland med ett jättespännande inslag av besök på sjukhuset för EKG-undersökning.

Men så det blommar nu. Det ser ut att bli en betydligt rikligare blomsterprakt än förra året på vår tomt i alla fall. Sonhustruns landskapsblomma, som vi tidigare bara skymtat, slingrar sig i total oordning kring allt annat på en liten sluttning (caprifol förstås).

En tidig, liten rhododendron blommar rikligt. Jag har tyvärr tappat bort namnet men vet att det  är en dvärgvariant. Den är bara ungefär 40 cm, och kryper nästan på backen när blommorna tynger.

Styvmorsviolerna saknade vi helt förra sommaren, men nu finns det gott om dem i bergskrevorna. Hjärtligt välkomna tillbaka!

För att äntligen hälsa sommaren välkommen ska ju vimpeln hissas. Eftersom förra årets var kasserad måste ny införskaffas så det blev lite sent, men när maj övergick i juni var den på plats. Snörakan var helt oanvänd, ren och fin, men flaggstången var jättelortig. NU är stången åter vit och ren.

För ett par dagar sedan fick jag en liten present i brevlådan. Har ni fått disktrasor i present någon gång? Det fick jag - fyra stycken i en presentförpackning - av en omtänksam, vänlig själ som vill hjälpa mig att klara språket nästa gång jag flyger upp till Norrbotten. Jag skulle få mitt livs sämsta språkbetyg om jag skulle ha en tenta på detta språk. Två-tre stycken av dessa ord har jag använt eller använder och hälften skulle jag inte enskunnat översätta.

Så här kommer en liten språklektion

 RÄTTELSE: Jag började det här inlägget med att konstatera att tiden går (underförstått - snabbt) och i morse slog det mig: vad skrev jag igår om blomningen? Jag tappade ett år! Det var ju för två år sedan, den jättetorra, varma skogsbrandssommaren 2018 som det var så blomsterfattig att vi inte fick ihop blommor till midsommarkruset. Förra sommaren njöt jag av gullvivor och violer. 200611