Räkna era barn (hos Skatteverket)

 ”Felaktig folkbokföring ledde till skadestånd" ...  står att läsa i ett gammalt tidningsklipp ur NSD (Norrländska Socialdemokraten). Det dök upp när jag gjorde några pandemiryck och städade ur gamla lådor. Kvinnan i artikeln hade krävt - och fått - skadestånd av staten för juristkostnader, sveda och värk m m efter att hon kallats till bouppteckning efter fel far.

Varför har jag sparat detta? Jo, i andra änden av detta misstag stod min bror och jag! 

Min far gick bort för nästan 15 år sedan. Han hade då varit änkling i sex år. Det var givetvis mycket ledsamt, men det var en tröst att han var rätt gammal, det gick snabbt och han fick vara frisk, aktiv och bo hemma hela tiden. Min bror och jag ordnade allt det praktiska med begravning, bouppteckningsuppdrag till jurist m m, och sedan åkte jag med make och son med flickvän till Kreta som var bokat.

Vår andra semesterdag ringer juristen - ”du har uppgett att ni är två barn, men det finns ju en syster som är sex år äldre än du.” Jag fick födelsedatum och namn på henne. Chocken var total och när jag protesterade blev jag faktiskt lite nedlåtande behandlad. Lite ”klapp på huvudet, lilla gumman - stuk”. Det är nämligen inte alls ovanligt att det dyker upp okända halvsyskon. Denna ”halvsyster” var i och för sig född flera år innan mina föräldrar blev ett par, men att min genomärlige far skulle haft en sådan hemlighet hela livet kändes osannolikt. Känslorna svallade - sorg över att han var borta, ilska och besvikelse. Men också stor tveksamhet som förstärktes efter samtal med min faster, som bara var ett år äldre än pappa och stod honom mycket nära. Hon menade att det aldrig skulle ha varit möjligt att hålla detta hemligt i deras lilla by. 

Tankarna gick runt i huvudet. Ena sekunden accepterade vi detta, nästa sekund funderade vi på DNA-test - och under tiden började jag rota runt hos myndigheter. Någon hjälp fick vi inte alls av Familjejuristen. För dem var det solklart. Punkt! Det tog tid, för då var det inte riktigt lika lätt att beställa registerutdrag via nätet som idag. Via Skatteverket fick jag reda på församlingen där hon var född. Samma församling som båda mina föräldrar och jag själv är födda i! Jag visste ju att folkbokföringen lagts över från kyrkan/församlingen till staten i början av 90-talet men kontaktade ändå församlingen i fråga och fick en mycket förvånad reaktion till svar. Kanslisten kände mycket väl till denna kvinna liksom hennes föräldrar. Men hennes far hade ju avlidit några år tidigare! Det visade sig att hennes far hade samma födelsedatum som min. När alla register fördes över knappade någon handläggare fel, och enligt vad jag hörde från kontakten på Skatteverket var det inte jätteovanligt med liknande misstag.

Det hade ju inte behövt bli något större problem om kvinnan i fråga hade reagerat - vad vi anser - normalt, d v s meddelat att det måste vara fel. I stället bokade hon resa till bouppteckningsmöte m m. Jag fick innan dess fullständigt registerutdrag från Länsarkiven med information om hennes föräldrar, hennes bostadsorter efter att hon flyttat hemifrån m m. Hon hade vuxit upp med båda sina föräldrar som var gifta med varandra! Inga oklarheter alls. Äntligen stoppade juristen charaden - efter att jag försett dem med alla uppgifter. Puhhh!

Nej, jag har inte begärt skadestånd, gick faktiskt inte alls vidare med detta, vilket förvånade mina närmaste - och längre fram även mig själv! Men jag var bara så oerhört lättad över att det var över. Däremot har jag berättat det för vänner och bekanta som en varning, för tänk om en äldre nybliven änka skulle få ett sådant här - felaktigt - besked! Jag var ju i alla fall rätt van vid att söka information. Viktigt att veta är alltså att detta inte är så väldigt ovanligt. Som sagt, kanske borde alla män begära ett utdrag från registret. Anhöriga ska i alla fall veta att det visst kan vara fel fast det står i svart på vitt från Skatteverket.

PS. Boktips. Intressant, och skrämmande, om gängkrigen i Järvaområdet, nordväst om Stockholm. Diamant Salihu fick stora journalistpriset 2021 och är kriminalreporter på SVT.

Sous vide (och covid)

Nytt år med massor av oskrivna ”sidor”. Vad ska jag fylla dem med? Den närmaste tiden ser ju ut att bli nästan lika enahanda och småtrist som förra året. Visst har det lättat lite så till vida att vi kan träffa lite vänner och släktingar, men det är så trist att inte ha något att planera och se fram emot. Och ”något” betyder i mitt fall främst resor. MEN idag noteras 7 grader, nordlig vind och regn i vår kretaby, så idag vill jag åtminstone inte byta mitt varma hus mot dragig lägenhet 75 meter från havet.

Nu har hyacinterna vissnat och det lilla julpynt jag tagit fram här hemma har plockats bort. Det var snabbt gjort, eftersom vi haft ytterst lite pynt här hemma. Jag ögnar igenom mitt förra inlägg. Vi hade just kommit ut till Udden för julfirandet och jag skrev lite käckt  ”nu ska vi köpa julgran …”. Det fanns inte en julgran att uppbåda i Nyköping! Barr och ”granpaketeringsmaskiner” skvallrade om var det varit försäljning, men alla hade slagit igen för detta år. ”Plastgran?”, frågade maken förhoppningsfullt, men tog trots det yxan och gick ut på tomten. In kom den fulaste ruska vi någonsin haft, och det var nog den enda gran vi hade på tomten. Vi har, förutom rätt mycket lövträd, flera enar, men de är tre-fyra meter höga. Granen var lika ful efter att vi klätt den, men den doftade i alla fall och lyste upp ett mörkt hörn större delen av dygnet.

Vi undviker förstås fortfarande trängsel, och eftersom det alltid är mycket folk överallt i Stockholm betyder det att teater-, biobesök och liknande faller bort. Överdrivet försiktigt, anser en del, men rätt många blir smittade trots vaccinering, och även om man mest troligt klarar sig med lindriga symtom kan man ju smitta vidare. Generationen efter oss har ju inte hunnit få tredje dosen ännu.

Så vi gör vårt bästa för att undvika covid och ägnar oss i stället åt sous vide! Mycket trevligare. Vi (eller rättare sagt maken=kocken) fick en sous vide-utrustning i julklapp av sonen inklusive en av honom tillagad provmiddag. Vi visste inte mycket om tillagningssättet, förutom att man lagar köttet/fisken/grönsakerna inneslutna i vacc-påsar. Resultatet med detta sätt ska bli något utöver det vanliga. Jag går inte in på detaljer för antagligen är ni välbekanta med detta, som tydligen har blivit rätt vanligt i svenska kök. Den torskrygg vi åt på annandagen var i alla fall helt perfekt. Efter detta har vi lagat fläskytterfilé och kyckling på detta sätt med jättebra resultat. Har nog aldrig fått så saftiga kycklingfiléer. Ingen snabbmat, men den sköter sig själv tills det ev är dags för en snabbtur i grillpanna, och till skillnad mot annan köksutrustning behöver den ju inte diskas! Stort plus konstaterar diskerskan, d v s jag.

Jag har läst ett par ruskiga, men mycket bra, böcker om verkliga händelser och personer i Auschwitz. De är romaner men bygger på bland annat ögonvittnens berättelser. Läs ”Violinisten i Auschwitz” av Ellie Midwood. Huvudpersonen, Alma Rosé, var en berömd violinist, kom från en känd musikerfamilj och var brorsdotter till Gustav Mahler. Vilken kvinna! Det är ofattbart vilken styrka det kan finnas i en människa trots vidriga förhållanden. 

”Tatueraren i Auschwitz” är också en sannskildring som bygger på intervjuer med huvudpersonen och även den är mycket bra och gripande. Författare: Heather Morris. Efterföljaren ”Cilkas resa” har också fått bra recensioner, men nu måste jag lämna koncentrationslägren och läsa något lättare. Efter att ha tittat på kvällens nyhetssändningar känns det ännu mer nödvändigt! 

Sent omsider, halvvägs in i januari, önskar jag alla en God Fortsättning på 2022!

GOD JUL

Ett mycket kort inlägg för att önska er en riktigt God Jul. Jag hoppas att ni i år kan fira med dem ni vill trots illavarslande virussiffror, kaos på flygplatser och hundra inställda tåg. Med tre vaccindoser mot pandemin plus den vanliga influensasprutan vågar vi i alla fall fira denna jul med son och sonhustru här på Udden. Jag är glad över att inte behöva trängas på tåg eller buss, även om jag inte alls tycker om att sitta i bil i den hektiska och täta, tunga trafik som oftast råder i våra trakter. En mycket positiv överraskning var det därför att tidigt på förmiddagen idag kunna åka hit i ovanligt lugn - och nästan gles - trafik.

Lite julförberedelser har vi gjort. Betoning på ”lite”. Vi åkte till Farsta för några dagar sedan och till vår favorit på torget - en handlare med läckra produkter från Vindeln i Västerbotten. Där inhandlades, som vanligt, rökt renkött. Ja, det slank ned lite annat också.

Dessutom fick jag tag på en jättefin amaryllis. Megastar heter den, och har fantastiska klockor. 

I morgon köper vi granen, griljerar skinkan och värmer glöggen. Så! Klart! Nu kan julen och ”barnen” komma.

GOD JUL önskas er alla från Udden!

PS till inlägg i förrgår kväll

 Detta kom i natt

En mild och slaskig jul…

 … får vi för Anders braskar i alla fall här på Udden. Som ni antagligen vet kommer julen då att slaska. Isen har lagt sig i viken, men det finns en stor råk i mitten. Eftersom det blåst hårt blir det inte någon slät och fin is, så på avstånd ser det ut som vågor i öppet vatten.

Jag har inte skrivit något på evigheter. Orsak: noll inspiration, inte haft något att skriva om, alltså inte något som jag kunnat tänka skulle intressera någon annan. Men, som ett par andra bloggare skriver: många av oss bloggar ju till viss del (den största?) för oss själva.

Jag har förstås läst massor av böcker. En del jättebra, en del bra. Några dåliga har jag inte läst, eftersom jag numera inte tvingar mig igenom böcker som känns alltför sega. Världen är full av bra böcker och nya publiceras i rasande takt. Varför ödsla tid på dem jag inte gillar eller inte kommer in i förrän efter halva boken? Jag har tidigare nämnt Pam Jenoff  och ett par bra böcker av henne. Nu har jag läst ”Paris försvunna döttrar”, som också rekommenderas.

Helena Thorfinns böcker har jag också läst - med stor behållning. Hon jobbade rätt många år som journalist innan hon fokuserade på mänskliga rättigheter och arbetade för såväl Rädda Barnen som Sida. Hon har varit stationerad på svenska ambassaden i Bangladesh och även arbetat i Myanmar/Burma. Det är romaner hon skriver - inga faktaböcker - men nog förstår man att hon är mycket insatt i politik, kultur, biståndsfrågor m m i dessa länder. De frågorna ligger oftast som bakgrund eller ”ram” kring handling och huvudpersoner. ”Innan floden tar oss”, ”Den som går på tigerstigar” och ”I munkens skugga” är titlarna. Den sistnämnda utspelar sig i Myanmar, och i den var jag liiite frestad att hoppa över en del stycken som gick in på ”övernaturligheter”. Gjorde dock inte det, och boken är bra. Jag har svårt för böcker som utspelar sig någonstans i gränslandet mellan saga och verklighet. Därför kommer jag inte heller särskilt bra överens med latinamerikanska författare. Eller, rättare sagt, med de relativt få jag träffat på med undantag för Isabel Allende.

Nu har jag börjat med  ”Det holländska huset” av Ann Pratchett. Den beskrivs som ”höstens vackraste bok” i annonser.

Pandemin då - ja, lite mer umgänge har det faktiskt blivit den senaste tiden. Vi har träffat vänner och till och med ätit ute på restaurang ett par gånger. Vaccindos  nummer tre fick vi redan den 11 november, och det gick väldigt smidigt och snabbt. Vi fick SMS om att det var öppet att boka, loggade in i appen och kunde boka en tid redan dagen därpå. Inga väntetider sedan vid vaccinationstillfället heller. På nyheterna har det pratats om köer och kaos i Stockholmsområdet, men på vår kant har det rullat perfekt. MEN nu, när man börjat ana en normal tillvaro, sveper omikron in över världen. Vad kommer det att innebära? Gränser har redan stängts. Hmmm, hjälper det? Knappast, tror jag, för med facit i hand ser vi ju att länder som gjort detta också drabbats - bara senare. 

Första advent firade vi traditionsenligt med glögg och middag med goda vänner. Sedan åkte vi hit ut till Udden för att pynta lite. Elstakarna har placerats i fönstren och försetts med timer, och ett par ljusslingor har virats runt altanräcken. Så - det får räcka! 

I morgon går vi in i december. Vi överlevde ännu en november månad långt borta från Kreta …

Ha det gott, passa er för omikron!

Om folkdräkter och poddar

Det är väl rätt känt att intresset för släktforskning och traditioner ökar hos de flesta av oss med stigande ålder. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att leta efter förfäder eller släktingar som jag aldrig haft kontakt med, men märker nu att jag nosar på fler och fler sådana grupper på nätet.

Varför kommer jag in på det? Jo, för ett tag sedan ringde en kusin (manlig) och frågade: ”Vill du ha morsans tornedalsdräkt?”. Vår äldsta moster har vävt, broderat och sytt denna sockendräkt till sina fyra systrar, vilket han inte visste. Jag har alltså min mammas dräkt hängande i en resegarderob någonstans, så jag erbjöd mig att kolla intresset för ”hans” i min och B.s släkt. Min kusin är smålänning och har ingen kontakt med Norrbotten. Betalt skulle han inte ha, trots att dräkter som denna säljs för många tusenlappar.

Jag nämnde detta för min äldsta barndomsvän, som själv har en dräkt, och samma kväll ringde hennes dotter: ”Kan inte jag få köpa den?”.  Dottern är  uppvuxen här i Storstockholm men född i Kiruna och har starka band till Norrbotten/Tornedalen. Mamma Gunilla och jag själv har under många år nästan varit som familjemedlemmar hos varandra.

Vilken härlig affär detta blev! En överlycklig tjej som tyckte att hon gjort ett jättefynd och en ”säljare” som blev glad över att den skulle uppskattas och komma till användning åtminstone på midsommaraftnar (och som dessutom överraskande fick en swish-betalning). 

 

Själv är jag inte alls intresserad av att snöra in mig i någon varm och otymplig sockendräkt  - hur kan man spela kubb och boule på midsommarafton klädd i dessa tygmetrar? MEN visst är den vacker?! Och vilket fantastiskt hantverk. Hålsömmat linne (blusen/särken) och broderat siden (bindmössan). Det känns så roligt att min mosters otroligt fina arbete hamnat här.

Folkdräkt/landskapsdräkt är ursprungligen allmogens historiska klädsel. Här ingår väldigt många olika socken- och bygdedräkter. Enligt bl a Wikipedia har vi ca 850 olika varianter, inklusive samedräkterna, i Sverige. 

Finns där poddar finns … 

Igår hörde jag en fantastisk musiker berätta om hur ursprung och rötter blivit mycket  viktigare på ålderns höst. Georg Riedel. Lyssnar ni på poddar? Om inte - gör det! Som omväxling till ljudböcker lyssnar jag på en del när jag promenerar utan sällskap. Senaste tipset jag fick var podden ”Vi var där” (Sverige för UNHCR) och i ett avsnitt intervjuas Georg Riedel av programledaren Alexandra Pascalidou. Som fyraåring flydde han i sista stund med sin mor, som var judinna, och sin syster från dåvarande Tjeckoslovakien. Hur hans judiska ursprung egentligen inte känts så viktigt förrän han blev rätt gammal berättar han bland annat under cirka en halvtimme. Mycket trevligt!

 

Värvet - en annan intressant podd. Lyssna på Special - Magda Gadd (21-10-22) - intressant, kunnigt och skrämmande från Afghanistan.

Och här - en av de bästa böcker jag läst på sistone: ”Amerikansk jord” av Jeanine Cummins.

Tråden är en dramatisk flykt från en livsfarlig tillvaro i Mexiko. 

Idag är det Ochidagen i Grekland - en dag som vi alltid firat på Kreta före pandemin. Vi längtar men känner ännu inte att det är läge att resa dit eller att resa utomlands överhuvudtaget.  Smittspridningen verkar inte vara riktigt under kontroll där - i varje fall värre än här hemma nu - samtidigt som det låter mer och mer osäkert hur länge vaccinet skyddar. Igår blev det klart att en tredje dos verkar ligga rätt nära i tiden för oss över 65. Så vi försöker ladda för ytterligare en trist november här hemma.

Ha det fint!

 

 

 

 

"Så här sover man gärna …

om man är en Whippet! Men det händer också att man hoppar upp i en fåtölj, lägger sig på rygg och låter huvudet avslappnat hänga ned över kanten" - Alvin Whippet, 10 år.

Alvin har gästat oss några dagar tillsammans med Bs syster och svåger. Han är en förnäm herre, som nådigt låter sig bli klappad och fjäskad med men som definitivt inte hoppar omkring i glädjefnatt. Elegant, med vackert huvud och ögon som stora, djupa brunnar, men så olik alla andra hundar jag känt och känner.

Jag tycker väldigt mycket om hundar, och skulle förstås gärna ha haft en egen, liksom maken som också är van vid hund från sitt föräldrahem. Men som vi levt hade det inte varit så lyckat. Långa arbetsdagar, båtliv, täta utlandsresor med mera.

I alla fall började det för min del i Kiruna med Moses! Jag övertalade mina föräldrar att köpa en charmig, kolsvart Schnauzer från en kennel i Skåne. Han var en mellanschnauzer men blev nästan lika stor som en Riesen. Ett kraftpaket med imponerande skall, men en fegis och en riktig mjukis som älskade alla människor - med ett undantag. Undantaget var en granne som tyckte det var roligt att skrämma honom (och som sa´ att han såg ut som en korsning mellan en lake och en dörrmatta). Moses väckte lite uppmärksamhet, eftersom han var av rätt ovanligt modell. De allra flesta hundar i stan då (60-talet) var olika sorters jakthundar. Moses var jättefin  och världens klokaste - så klart - och blev kvar hos mina föräldrar tills han avslutade sina dagar omkring 13 år gammal. 

Sedan har jag haft ett nära och hjärtligt förhållande till ett par av en svägerskas hundar. Först var det gulliga Carmen, en Springer Spaniel, som enligt sin husse var en jätteduktig jakthund - när hon kände för det.

Carmen blev tyvärr sjuk och inte så gammal, och ganska snart kom Scilla in i det huset - lekfull som en valp fortfarande som tioåring. Älskar att simma och apportera från vatten. Älskar att apportera överhuvudtaget! Inte en chans att spela boule eller kubb på sommaren om den damen var i närheten. Scilla  är en Münsterländer - rätt lik spanieln.

Viggo - grannens Welsh Springer Spaniel - har jag tidigare presenterat. Honom är vi gärna hundvakter åt.

Och nu ser jag fram emot en ny hundkompis. En av mina närmaste vänner har skaffat en Lagotto Romagnolo. Nej, det är ingen pandemisysselsättning utan en hund de stått i kö för jättelänge. Nu har Freja börjat på kantarellsökarkurs! Det går rätt bra, men problemet är - tydligen för samtliga - att hindra hundarna från att äta upp svampen. Jag snor fotot från nätet, eftersom jag tyvärr ännu inte träffat Freja.

Ha det fint - med eller utan hundkompis!