Vår lodge låg egentligen inte i själva - statsägda - Krugerparken, men genom en överenskommelse har jordägarna runt omkring skippat alla stängsel och staket. Det är alltså ett enormt område som djuren strövar fritt i. Efter mörkrets inbrott fick vi inte gå ut på egen hand utan eskorterades av lodgens personal mellan huvudbyggnaden och våra tält. Ja, tält och tält... Det var mycket bekväma, rätt stora rum med canvasväggar och nät, badrum under bar himmel med såväl dusch som badkar modell större och stor pösig sittgrupp på altanen. Att lägga sig och lyssna till nattens djurliv (apors tjattrande och lejons rytande m m) innan man somnade var häftigt.
Vi väcktes, som sagt, av trummor kl fem på morgonen (och det ska kallas semester!), skyndade till huvudbyggnaden, fyllde våra plåtflaskor med friskt vatten och fick i oss en kopp kaffe. Sedan upp i jeepen och iväg! När vi kom tillbaka väntade en stor, härlig frukost!
Sedan förflöt dagen med lite vila, umgänge, lunch och korta promenader i lodgen innan det var dags för eftermiddagssafarin. En av dagarna avslutades safarin med grillbuffé under stjärnhimlen ute på savannen. Det var magiskt.
Vi fick alltså på nära håll se massor av djur, men saknade leoparden för att fylla "Big Five". Anton hade gett sig katten på att hitta en den sista dagen, och lämnade flera gånger jeepen för att spåra, men den gäckade oss. Vi var dock mer än nöjda ändå. Trots att vi kom så nära djuren tog de ingen notis om oss där vi satt i jeepen. Givetvis var det strängt förbjudet att hoppa ur, ja vi blev tillsagda att inte ens stå upp i. En enda gång kändes det lite läskigt. En jättestor elefant spärrade vägen och ville inte flytta på sig. Anton körde fram någon meter, backade, försökte framåt igen. Efter några försök blev elefanten klart irriterad, slängde med huvudet och stampade. Då gjorde Anton en vid gir och trampade gasen i botten.
Massor av fåglar såg vi förstås också - alla okända för mig, som inte är särskilt bra ens på våra svenska arter. Visst frågade vi guiden, och visst fick vi höra det engelska namnet, men det var så mycket att se och uppleva att ingen av oss kom ihåg det när vi var tillbaka efter turen.
Och apropå guider: på safariturerna åkte vi alltså med Anton, en sydafrikansk mycket kunnig naturguide som pratade perfekt engelska. Med på resan i övrigt var en svensktalande guide, Daniel, och till vår stora förvåning berättade han första dagen att han faktiskt var sydafrikan, även han. "Regelverket" säger att man måste ha en nationell guide här. Orsakerna till detta är antagligen flera, men bland annat att dessa arbetstillfällen ska erbjudas landets egen befolkning. Det innebär att man ofta har två guider med sig, vilket vi bl a hade hela tiden i Kina. Nu räckte det med en, eftersom Daniel var helt flytande i svenska och sydafrikan. Hans farfar kom från Småland som missionär till Sydafrika och på den vägen är det. Den information som han kunde dela med sig av om samhället, politiska läget, skolväsen m m, m m var förstås ovärderlig. Och ingen skönmålning!
Men här lite fåglar
Vi väcktes, som sagt, av trummor kl fem på morgonen (och det ska kallas semester!), skyndade till huvudbyggnaden, fyllde våra plåtflaskor med friskt vatten och fick i oss en kopp kaffe. Sedan upp i jeepen och iväg! När vi kom tillbaka väntade en stor, härlig frukost!
Sedan förflöt dagen med lite vila, umgänge, lunch och korta promenader i lodgen innan det var dags för eftermiddagssafarin. En av dagarna avslutades safarin med grillbuffé under stjärnhimlen ute på savannen. Det var magiskt.
Vi fick alltså på nära håll se massor av djur, men saknade leoparden för att fylla "Big Five". Anton hade gett sig katten på att hitta en den sista dagen, och lämnade flera gånger jeepen för att spåra, men den gäckade oss. Vi var dock mer än nöjda ändå. Trots att vi kom så nära djuren tog de ingen notis om oss där vi satt i jeepen. Givetvis var det strängt förbjudet att hoppa ur, ja vi blev tillsagda att inte ens stå upp i. En enda gång kändes det lite läskigt. En jättestor elefant spärrade vägen och ville inte flytta på sig. Anton körde fram någon meter, backade, försökte framåt igen. Efter några försök blev elefanten klart irriterad, slängde med huvudet och stampade. Då gjorde Anton en vid gir och trampade gasen i botten.
Massor av fåglar såg vi förstås också - alla okända för mig, som inte är särskilt bra ens på våra svenska arter. Visst frågade vi guiden, och visst fick vi höra det engelska namnet, men det var så mycket att se och uppleva att ingen av oss kom ihåg det när vi var tillbaka efter turen.
Och apropå guider: på safariturerna åkte vi alltså med Anton, en sydafrikansk mycket kunnig naturguide som pratade perfekt engelska. Med på resan i övrigt var en svensktalande guide, Daniel, och till vår stora förvåning berättade han första dagen att han faktiskt var sydafrikan, även han. "Regelverket" säger att man måste ha en nationell guide här. Orsakerna till detta är antagligen flera, men bland annat att dessa arbetstillfällen ska erbjudas landets egen befolkning. Det innebär att man ofta har två guider med sig, vilket vi bl a hade hela tiden i Kina. Nu räckte det med en, eftersom Daniel var helt flytande i svenska och sydafrikan. Hans farfar kom från Småland som missionär till Sydafrika och på den vägen är det. Den information som han kunde dela med sig av om samhället, politiska läget, skolväsen m m, m m var förstås ovärderlig. Och ingen skönmålning!
Men här lite fåglar
Efter fantastiska dygn på campen i Krugerparken åker vi vidare för att så småningom komma till Kapstaden, men dit är det massor av dagar. Jag bryter dock här för denna gång.
