Längsta blogguppehållet hittills

..... tror jag, och för första gången har jag på allvar funderat på att lägga ned mitt lilla bloggprojekt. Varför? Jo, jag saknar så ofta inspiration och, framför allt, har det ju känts som att jag inte har någonting att visa eller att skriva om. Som jag skrev i förra inlägget: det känns som om tillvaron är satt på ”pausläge”. Eftersom skrivandet bara är en fritidssysselsättning är det ju inte heller något jag ska tillåta mig att bli stressad av. Dessutom har jag hela tiden velat undvika att skriva om det riktigt ”privata”, framför allt hälsoläget. Alltså - är man 70 börjar ju krämporna komma, och jag vill inte utvecklas till en gnällspik. HÄR i bloggen alltså - min stackars make får nog ta mer än han borde behöva av den varan ... 

Jag har tidigare berättat att jag för sju-åtta år sedan diagnostiserades med en ögonsjukdom, som gör att min syn gradvis försämras. Jag kan inte längre köra bil, tappar, spiller och kantstöter glas och porslin o s v, men vardagslivet funkar fortfarande rätt bra. Förutom det har jag varit frisk. Vid årsskiftet konstaterades på en vanlig hälsokontroll att mitt hjärta bar sig konstigt åt. Konstigheterna har tilltagit, och jag har utretts på sjukhus i flera omgångar. Det har konstaterats att jag nu har ca 20.000 extra hjärtslag per dygn, som inte tycks gå att medicinera ned. Ändrar mediciner, doseringar o s v. Resultat: efter drygt tre månader med detta är jag rätt utmattad! Orkar inte göra så mycket annat än det som görs stillasittande. Konditionen i botten! Nu, vet jag verkligen vad det innebär att ha hjärtat i halsgropen!

MEN - nog om detta! Nu vet ni, och om jag stänger ned helt ska jag lägga in en ”upphör-skylt”. Eller kanske blir det en "stängt-på-obestämd-tid-skylt". För det är ju fortfarande så roligt att skriva när jag väl kommer igång. Terapi? Nåja, gott folk, det är mitt problem!

Jag kan i alla fall tala om att
VÅREN har kommit på allvar här i Stockholmsregionen. När vi slår upp sovrumsfönstret sitter koltrasten i lönnen tio meter från fönstret och flöjtar. Varje morgon och på samma gren. Härlig morgonkonsert!

Eftersom jag inte kunnat följa med B på skogspromenader har jag inte fångat vårtecknen ute i naturen utan fått nöja mig med dem på vår lilla tomt. En tomt, där vi gradvis MINSKAT på planteringar efter att vi slutat jobba. Detta helt medvetet, eftersom vi tillbringat så lite tid här hemma. Efter kretaresa i april har vi ju under normala år flyttat ut till Udden och bara åkt hem för att klippa gräs, köra tvättmaskiner och liknande.

I rabatter och lister längs huset blommar nu i alla fall, vackert i  blått och vitt, ormöga, majtrav, blåsippor och ett gäng vitsippor som plötsligt visar sig ha slagit rot inne i häcken.

Och se - ett så charmigt besök vi har just nu. I går kväll upptäckte vi denna lilla krabat i rabatten och i morse kunde vi ana den inne mot väggen, mellan teglet och vår jättestora murgröna. Nu ligger den där och sover mestadels. Någon kattmat har vi inte, men om den är kvar här i kväll ska den få ett ägg till middag. Det vet jag sedan tidigare att de äter med förtjusning. För många år sedan hade vi en igelkott som födde barn i vår spaljerade humle. Att se dessa sex-sju knytnävsstora ungar leka på gräsmattan på kvällarna var så häftigt!

Vad vore livet utan böcker? Vi är säkert många som läser extra mycket nu, och åtminstone jag har plöjt igenom massor av böcker under de senaste månaderna. En av de bästa, mest spännande böcker jag läst på länge är ”Som pesten” av Hanne-Vibeke Holst. Cirka 1500 sidor, som var svåra att lägga ifrån sig. I vissa avsnitt verkar det nästan som om författaren upplevt nuvarande pandemi. 

Det verkar som om det under den senaste tiden getts ut ovanligt många böcker som utspelar sig i Norrbotten - och ännu mer preciserat i Tornedalen. Kanske är det bara fler som uppmärksammats. Jag har med Karin Smirnoff både farit ner till bror och upp med mor. (”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor”). Betyg: så där ... inga tiopoängare, men väldigt roligt att läsa för mig med mina tornedalska rötter. Nina Wähäs ”Testamentet” utspelas också i de trakterna, och den tyckte jag var riktigt bra. Nu har jag laddat ned Stina Jacksons nya bok ”Ödesmark”, ytterligare en bok med handling uppe i norr. Denna gång inte i Tornedalen utan i  inlandet - kring Arvidsjaur. Jag har läst hennes förra bok ”Silvervägen”, klart läsvärd.

Boken som jag lagt in i högerspalten ”Herrarna satte oss här” ska ni läsa om ni vill informera er om en skamfläck i svensk nittonhundratalshistoria. Jag kan inte analysera eller recensera här och nu. Fortfarande känner jag mig för dåligt insatt, rätt uppskakad, och jag både skäms och förvånas över att jag nästan inte visste något om dessa tvångsförflyttningar. Jag som vuxit upp i Kiruna! 

Och apropå nedladdning: jag läser numera uteslutande e-böcker. Det började jag faktiskt med redan innan synproblemen krävde det, eftersom jag aldrig åkte någonstans utan att bära på en bok. Jag lånar det mesta på biblioteken (ja, jag har faktiskt lånekort på två bibliotek) och köper ibland. Nu hoppade jag på en fri provperiod hos Nextory, en abonnemangstjänst där man betalar månadsvis och läser obegränsat. Vilket utbud! Här finns ”alla” splitternya böcker. Kände mig som ett barn på julafton, tills jag upptäckte att tjänsten är utvecklad för mobiltelefon och surfplattor. Inte LÄSplattor. Där faller fortsatt abonnemang snabbt bort för min del. Nu börjar perioden när jag sitter utomhus och läser så fort vädret tillåter. Att sitta och läsa i solen på en surfplattas skärm är nästan omöjligt. Men ni som bara läser inomhus, eller kanske lyssnar på talböcker - här finns att ösa ur!

Stugskam och tappade sugar

Förra året brottades våra samveten med flygskam. Nu är det STUGskam som råder. Både B och jag tillhör, som sagt, riskgruppen och ska hålla oss hemma. Vi är privilegierade, har en stor altan och en liten tomtplätt så vi kan vara utomhus, men, oj, vad vi längtar ut till Udden. Det är nu nästan ett par veckor sedan vi åkte därifrån efter bara fyra-fem dagars vistelse. Vi behöver visserligen inte träffa andra människor där ute, men vi har ändå beslutat oss för att stanna hemma nu. Eftersom vi måste lämna Stockholmsregionen blir det Nyköpings sjukvård som belastas OM ”något” skulle hända. Vi kan ju ramla på berget, få blindtarmsinflammation eller något annat. Vi skulle inte heller kunna ta oss hem om B av någon anledning inte skulle kunna köra. Det är sådana här gånger som jag verkligen lider av att inte längre kunna köra bil! 

Lite surt känns det också att som nollåtta plötsligt pekas ut som persona non grata. På Österlen och på Gotland vittnar bekanta med fritidshus om att lokalbefolkningen tittar riktigt snett på dem. De är pensionärer som även normala år flyttat ut i mars/april och som den senaste tiden isolerat sig hemma för att försäkra sig om att vara smittfria. Jag förstår orsaken, men ändå... De, liksom vi, betalar visserligen inkomstskatt i hemkommunen, men i stort sett alla andra inköp, restaurang- och kafébesök m m, m m i ett halvårs tid görs i fritidskommunen.

Men, jag upprepar det som blivit litet av mitt mantra nu: lyxproblem! 

En fördel med att befinna sig här på hemmaplan är att vi relativt enkelt kan handla våra matvaror på nätet och få hemkörning. Ja, ”relativt enkelt” är orden! Inför första beställningen visade det sig att leveranstiderna från ICA, COOP, Hemköp låg på 9-10 dagar. OK, vi är hyfsat bra på att planera, så det borde ju gå att få rutin på detta! Så kom då dagen för leveransen - och ett par timmar före ETA kom ett SMS. Tyvärr kan x, x, x och x inte levereras. Vi fick EN GURKA av allt det vi beställt från frukt- och gröntavdelningen. Blev till att ringa sonen. Det ska bli väldigt spännande att på torsdag få se hur vi ska få ihop påskhelgens måltider.  Vad utgår från den beställningen? 
Systembolaget verkade vara pålitligare (fast resultatet har vi ju inte sett än). Där framgick det i alla fall om en produkt var slut i lager redan när man klickade på den. Spännande att se om vi får det vin vi har beställt till laxen o s v.

Tänk, vad mycket man/jag skulle kunna göra nu - sån’t som annars inte blir gjort för att vi är på Kreta i april. Skulle ju kunna så lite frön t ex. Nej, jord, krukor och de små växthusen är ju på Udden. Putsa något fönster eller sortera i lådor och garderober. Fy, orkar bara inte. Baka matbröd. Finns ingen jäst i butikerna, och jag vägrar slåss mot kletig surdeg. Är inte detta med jästen konstigt förresten? Det borde väl märkas på mjölhyllorna också att all jäst tagit slut? Det gör det åtminstone inte här.

Nej, just nu känns det som om någon tryckt på en pausknapp och ställt hela livet i vänteläge. Ändå är vi så lyckligt lottade att ingen i vår familj, släkt eller vänkrets blivit sjuk. Så skönt att Bs äldsta (och numera lite sköra) syskon bor uppe i lilla norrbottenssamhället, som än så länge inte har några registrerade covid19-fall. Å andra sidan har de inte heller några intensivvårdsplatser på nära håll. Vår marsresa avbokade vi ju, men måtte vi kunna åka upp till dem i sommar.

Tack och lov för Internet! Nog är det fantastiskt att kunna ha så tät kontakt med vänner oavsett var de bor. Jag byter några meddelanden med min väninna i England och får följa med ut i hennes trädgård, får några ögonblicksbilder från familjen på Kreta och byter några ord i chatten med svägerskan när vi spelar wordfeud. 
När jag pluggade franska i Schweiz i ungdomen fick jag lov att gå till telegrafstationen i Lausanne och be dem beställa ett samtal till mina föräldrar! Det ni - så gammal=erfaren är jag!

Sköt om er nu!

Jag riskgruppar mig på Udden

Många bloggare hade föresatt sig att inte skriva om coronasituationen, eftersom vi matas med den dygnet runt via media. Det hade inte jag heller tänkt göra, men det är svårt att undvika när vi alla befinner oss i ett läge som vi aldrig tidigare upplevt. Och varav skallen är full. Diskussionens vågor går höga. Stänga gränserna NU, när viruset redan finns överallt? Ja, Sverige har ju faktiskt inte stängt, men resultatet blir ju så eftersom grannländerna stängt. Rätt eller fel? Idiotiskt att inte stänga alla skolor? Eller klokt? Jag tycker att många experter från olika myndigheter är väldigt modiga. Vilka kommer att få bära hundhuvudet när resultaten visar sig? Det ska bli intressant att följa utvärderingar när denna kris väl är över. 

Maken gjorde ett par militära rep övningar på ett fältsjukhus. De var imponerande anläggningar; komplett utrustade med operationssalar - där man opererade grisar: Miss Piggy och Billy Bacon - utrustning för IVA-patienter med respiratorer m m. Under 90-talet avvecklades samtliga, en del såldes medan andra till och med SKROTADES. Beredskapslagren tömdes, eftersom de inte ansågs behövas. En hel del materiel hade säkert idag varit förstört av tidens tand, men tänk om något funnits kvar och bara kunnat uppdateras nu!

Vi har i alla fall förflyttat oss hemifrån ut till Udden för frivillig isolering, och nedan tror jag ni kan få se en rätt unik bild: E4:an mellan Södertälje och Trosa en fredag vid lunchtid!

Och så kan jag ju inte  låta bli att skriva om Kreta, eftersom det är en så stor del av min tillvaro. Vi kom dit första gången till påsken 1988 - B, vår son, mina föräldrar och jag. Sedan blev det påsklovsresor dit nästan varje år. Vi höll då till på sydöstra delen av ön. I mitten av 90-talet förflyttade vi oss till nordkusten, och det blev därefter ofta två resor per år. Vi jobbade ju, så oftast fick vi nöja oss med bara en vårvecka och en höstvecka. Mina föräldrar gick så småningom bort, sonen växte upp, vi förberedde oss så smått på att kunna vara där längre perioder och hade under tiden blivit rätt etablerade i byn där vi hyrde - och fortfarande hyr - en lägenhet av en familj. Den familjen har blivit våra riktigt nära vänner. Vi har följt deras barn från småbarnsåren, varit med på bröllop och barndop. De senaste sju åren har vi tillbringat slutet av oktober och så gott som hela november där. Påsken har vi oftast firat med dem, och det kändes väldigt ”tomt” när vi förra våren inte kunde resa dit. Nu blir det alltså en inställd vårresa till!

Det är tråkigt, men i dagsläget ett riktigt lyxproblem - för oss i alla fall. Hjärtat blöder dock för alla på Kreta, ja överhuvudtaget på alla öar/orter där man lever av turismen. De jobbar så otroligt hårt under den långa turistsäsongen. Sedan kan de förstås ta det litet lugnare på vintern, men då är det för många familjer dags för olivskörd och så ska tavernor, hotell, barer m m repareras och fixas till. Många hus vid havet målas om helt eller delvis varje år eftersom fukten går hårt åt dem. Utgifter uppstår och tär på kassan förstås - tills nya inkomster börja flyta in i april. I normala fall! Ute på öarna lider de åtminstone inte brist på mat, då så många har odlingar och djur ute i sina hembyar ofta en bit ifrån turistorterna vid havet. Det är i alla fall den uppfattningen vi fått genom våra vänner. ”Mat, vin, raki och olivolja” har vi alltid. Det är nog betydligt svårare för rena stadsfamiljer.

Sedan ska vi ju inte glömma bort alla företag i Sverige! Även här lever massor av människor av turism och besöksnäring. Många lär få slå igen. Restauranger försöker behålla kunder genom att erbjuda hemkörning av matlådor. ”Kom hit på utomhusfika och korvgrillning” annonserade ett slottscafé norr om Stockholm inför helgen. Enligt expertuttalanden kan man räkna med mycket stor arbetslöshet. Hur går det med våra pensioner... 

Huuu, vilken litania. Om någon orkat läsa ända hit får ni här på sista raderna en ursäkt för detta pessimistiska inlägg. Det var nog ett helt egoistiskt terapialternativ.

Sköt om er!

PS. Jag har lagt till en blogg, som jag följt ett bra tag, på min blogglista. Anitas Kreta. Sedan tidigare följer jag ju Ia mitt i livet. Jag vill understryka att dessa trevliga damer lever och verkar på Kreta. De har alltså vidare perspektiv och vet ju mycket mer om förhållandena där. Själv är jag ju faktiskt bara turist. DS

Våren som kom av sig

För ett par dagar sedan gladdes jag åt blå och gula krokus som tittade upp i rabatter och gräsmatta på södersidan av huset. Ovanligt tidigt - men härligt! Givetvis vet man att det blir bakslag - flera gånger - innan den riktigt våren är här, men efter en så lång, vinterfri period som nu i år känns det extra trist.

Ja, först blev det en "panikutryckning" till Udden i går morse, när en vänlig granne hade klivit upp - och ned - för våra trappor då han misstänkte att havet kunde hota vårt förråd. Det är otroligt högt vattenstånd, som överallt i landet, och havet hade förvandlat flera små ängar till sjöar. 

Vart tog vägen vägen? Vågar vi köra?

Så var fallet även hos oss. För att komma ned till vår brygga hade vi behövt en båt. Nåja, höga stövlar hade kanske funkat. Den lilla saltängen var en sjö, och inne i röken flöt ett par kvarglömda vedpinnar. Värre var dock att golvet i en del av förrådet var alldeles vått. Vilken tur att nämnda granne hade åkt ut för att kolla läget i sin sjöbod, för detta är extremt ovanligt! Nu kunde vi rädda maskiner, verktyg och en del annat som stod på golvet.

Hem igen efter bara några timmar, för det verkade som om vattnet fortfarande steg, och då skulle nog inte vägen vara farbar så länge till. 
IDAG ser det ut så här - här lite söder om Stockholm! Kul för sportlovslediga barn som gjort stora snögubbar på lekplatserna, men jag skulle hellre ha njutit av vårblommor.

BOKTIPS. Jag läser väldigt mycket, och har gjort det ända sedan jag fick mitt första lånekort på biblioteket. Det var ett bra tag innan jag började skolan, för vi hade precis flyttat in till storstaden Kiruna, jag hade inte hunnit få nya kompisar och hade antagligen jättetråkigt. Min pappa lärde mig läsa, tog med mig till biblioteket och snart var jag "stammis" på barnavdelning där. Jag är jätteglad för alla boktips men måste bekänna att jag är väldigt dålig på att själv tipsa och recensera. Fick nog av att analysera texter och skriva recensioner när jag pluggade, tror jag.

Susanna Alakoskis "Bomullsängeln" vill jag i alla fall rekommendera. Man kan nog kalla den för en arbetar- och kvinnohistoria (1900-tals), och jag blev rätt förvånad över hur lite jag visste om förhållandena under denna period i vårt östra grannland. Utöver allt man var tvungen att plugga in i skolan om krigen förstås. Måste erkänna att jag inte ens kände till att det fanns en textilindustri i denna nordligare del av Finland, Vasatrakten. I textilstaden Tammerfors har jag varit och även, via jobbet, besökt Tampella, men där är det stopp. Som sagt, en intressant bok. Jag har läst att hon med denna roman inledde ett "episkt projekt", så jag ser fram emot fortsättningen. 

Alla hjärtans dag

.... eller Valentindagen är det idag. Ytterligare en (kommers)dag som vi lydigt importerat från USA. Bakgrunden är något oklar och varierar beroende på källa, men de flesta är överens om att Sankt Valentin var ett helgon - en martyr som dödades på 200-talet av kejsaren Claudius II. Orsaken var att han, Valentin, i hemlighet arrangerade kristna vigslar, vilket alltså var förbjudet.

Här hemma började ”firandet” i mitten av 80-talet, även om det varit känt innan dess. Så vitt jag kommer ihåg var det i rätt blygsam omfattning den första tiden. Ett gulligt kort till pojk-/flickvänner, en blombukett eller gelehjärtan till partnern. Som det eskalerade sedan! Rosförsäljare började stå vid skolingångarna, lärare klagade över att ordningen stördes och popularitetstävlingar skapade tragedier hos dem som inte fick någon ros.

Idag har jag fått MASSOR av - inte rosor men - e-postade rabatterbjudanden infogade i bilder på hjärtan. Från klädkedjor, apotek, resebyråer, flygbolag, hotell  m fl, m fl. Och jag är övertygad om att ni också fått dessa.

Jag läste idag att det säljs närmare tio miljoner rosor i Sverige de här dagarna. Det ni! Rosor är underbara, men idag blir jag faktiskt mer imponerad av den här lilla tuffingen, som gäckar vintern. Den lyser på tomtens norrsida, på en plätt som inte får någon sol alls.

Vintergäck

Persilja som blivit kvar utomhus var faktiskt grön och helt OK, men det är inte alls så konstigt. Den kan man ju ibland krafsa fram under snötäcket.

För första gången den här vintern var det faktiskt en tunn isskorpa på viken efter en natt med ett par minusgrader. Just här mellan vår brygga och ön utanför är det inte mer än max 1,5 meter djupt, och en helt isfri vinter har vi aldrig upplevt. Detta första tunna istäcke försvann dock snabbt vid lunchtid när temperaturen gick upp.

Trevlig helg!

Tack kromosom 19

Jag är inte särskilt skrockfull - inte alls vill jag nog säga - men när det kommer till så’na här hemskheter... vågar jag? Jo, jag gör det. Jag slår fast (och dessutom skriftligt): jag har aldrig haft vinterkräksjukan! Och då har jag ändå under massor av år nyttjat kollektivtrafiken, vistats i folkmassor, torkat upp efter sonens kompisar o s v. För jag har nämligen en defekt kromosom! Jag och ca 20 procent av landets befolkning, inkl min bror och son. Det har de sagt på nyheterna i morse. Så: tack för den defekten! Och nu är det nog säkrast att jag trots allt tar i trä!

Vilka defekter det är på väderleken spekuleras det ständigt om. Vi körde hem från Udden för ett par dagar sedan, och längs långa sträckor var de sörmländska fälten alldeles gröna! Påskliljorna sticker upp några centimeter där de står i skyddade lägen. I januari!

Från Kiruna fick jag dock detta foto, taget idag. Inte så jättekonstigt, men för att vara så här pass tidigt på säsongen är den här snömängden rätt ovanlig.  Enligt prognoser ska det dessutom komma massor den närmaste veckan. Brorsan tycker det räcker så bra som det är...

Jag gillar musik och lyssnar ofta och gärna. Men tänk om man själv kunde få välja (läs: välja bort) i större utsträckning. Denna bakgrundsmusik, som ofta blir förgrundsmusik, i så många TV-program är ett rent gissel! Jag tittade tidigare i kväll på ett mycket intressant program med Birgitta von Otter som handlade om hennes far, Göran von Otter, och dennes kontakt med SS-officeren Kurt Gerstein. Gång på gång, ofta under lågmälda ”pratdelar”, hade programmakarna lagt in musik. Helt omotiverat! Tack och lov kan man ju få många program textade, men nog är det galet (och störande) att allt måste bäddas in i bakgrundsmusik! Snälla, är det inte någon där ute med mäktiga TV-kontakter som kan tvinga fram en förändring?!

Året som gick

Det känns som om det är hög tid för ett inlägg - om inte annat så för att önska er alla en god fortsättning på det nya året. Som jag konstaterade för ett år sedan visar mitt bloggande hur ”regelbundet” mitt liv är numera. Visserligen ganska omväxlande, men resor och vistelserna  på Udden resp hemma följer ungefär samma tidsplan varje år. Dessutom går de flesta av våra resor till samma destinationer år efter år. 

Nu är helgerna är överstökade, och vi har fått umgås med våra närmaste såväl på Udden som hemma. Ja, vad är "hemma"? Om jag skulle räkna antalet dygn tror jag nästan att vi tillbringar fler ute på Udden än på mantalsskrivningsadressen.

Hittills har januari vädermässigt varit lika grå och trist som december. Vädret inbjuder verkligen inte till några andra aktiviteter än inomhusditon. Jag har alltså inte något nytt att berätta, men inspirerad av några bloggare som jag följer gör jag en sammanfattning av 2019.

Se, vi hade faktiskt snö här i början av januari

Februari var månaden för den STORA resan, när vi tillsammans med sonen och hans hustru fick ett par veckor med fantastiska upplevelser i Sydafrika.

I mars åkte vi upp till norrbottenssnön

Inte långt därefter, rätt tidigt i april, stod blåsipporna i full blom här hemma....

och i maj blommade häggarna ute på Udden

I juni var det tyvärr dags för nästa (begravnings)resa till Norrbotten och Bs hemby. Foto taget strax före midnatt.

Men vi hann fira midsommar på Udden

I juli fick jag äntligen lite blomsterprakt  i mina dagliljebäddar 

I augusti njöt vi för fullt av fina sommardagar på Udden

och i september var det dags för det årliga besöket hos vännerna i engelska New Forest.

I oktober - äntligen - KRETA...

 ... liksom i november

December - morgonpromenad på juldagen på Udden

Trevlig fortsättning på helgen och god fortsättning på år 2020!