Saknad... och lite annat

Vi chattar, messar, skickar bilder och  pratar ofta i telefon, men att min saknad efter nära och kära skulle bli så här kännbar hade jag inte trott! Jag saknar att få umgås ”på riktigt” med min lillebror och hans hustru, med Bs syskon och deras familjer och med andra nära vänner. Jag saknar att åka längs de välkända vägarna i Norrbotten, att åka båt på älven till stugan på vår holme och - oj - så jag saknar de ljusa nätterna där norr om Polcirkeln. Det är länge sedan vi varit ”borta” därifrån ett helt år. Och längre tid lär det bli.

Och Pimm’s o’clock i the pensioners´ corner i våra vänners trädgård i New Forest! Vårt årliga besök i England saknar jag redan trots att vi inte brukar åka förrän i slutet av sommaren. Vi har känt P&T sedan vi var 21-22 år  och träffades på Ibiza, har umgåtts sporadiskt under vissa perioder men alltid hållit kontakten. De senaste 15 åren har vi kunnat träffas minst en gång per år. Vi är jämnåriga, och de coronaisolerar sig, liksom vi, så någon resa dit blir det inte.

Knappast någon sen höstresa till Kreta heller, även om våra vänner där just i dagarna påmint oss om ”att ni har ett gäng olivträd här som ni behöver ta hand om i höst...”!

Måtte denna hemska pandemi snart släppa greppet - och inte i första hand för att vi ska komma igång med resandet igen. Jag tror å andra sidan att det är mycket möjligt att vårt resebeteende kommer att ändras - till det bättre för miljön. Miljötänk, höjda flygpriser, kanske en viss oro att bli fast någonstans där man inte vill fastna för länge... Vi lär få se, men jag har länge sagt att något ÄR galet då jag kunnat flyga Sthlm-Kiruna t o r för 600 kr (tack, tack) medan jag betalat 570 kr för en enkelresa med taxi hem från City, ca 2 mil.

Sonen och hans hustru har vi träffat väldigt lite. Eftersom de kommit i kontakt med rätt mycket folk, d v s jobbat, har de varit rädda att föra över ev virus till oss. Vi har därför bara setts på en fika då och då utomhus, och vissa helger har vi lämnat över Udden till dem. Nu har de fixat och utrustat lilla gäststugan så att självhushåll till stor del ska funka. I övrigt hoppas vi att det välbehövliga sommarregnen kommer på nätterna, så att vi kan umgås mycket utomhus. Det ser vi fram emot.

Lite trist och mycket ovanligt utan besökande vänner alltså, men objudna snyltare har vi fått i år. Mördarsniglar! Tidigare har vi haft en del på fuktigare gräsytor vid bryggan, men nu ser vi dem på kala berget. Hoppas de inte ger sig på mina dagliljor. I övrigt har vi inte mycket att bjuda dem på.

Nu är blomsterprakten på Udden över, alldeles för snabbt. Eller - sommarblommor och träd har blommat över, men bergets alla fetbladsväxter har exploderat i gult, rosa och rött.

Förhoppningsvis börjar dagliljorna blomma om några veckor, men det verkar faktiskt segt på knoppfronten i år. Till dess får jag glädja mig åt en del säkra kort nu när vi är hemma ”i sta’n” för att klippa gräs, köra tvättmaskinen m m. Nej, vi bor inte innanför tullarna, men alla stockholmare åker ”till landet” och ”till sta’n”...

Några pålitliga skönheter

Etoile Violette (Clematis)

Frans Hals

Tappat namnet. Klättrar uppför stammen på ett dött plommonträd.

Om ni lyssnat på Betlehem Isaaks Sommarprogram är jag säker på att ni tyckte att det var bra. Läs hennes bok, "Mitt  liv utan dig" som gavs ut i våras!

Glad midsommar

En riktigt skön och glad midsommar önskas er med lite blomster från Udden.
Digitalis/fingerborgsblomma är en av mina sommarfavoriter. En gammal ”torparväxt”, ibland kallad mormorsblomma, och en urgammal läkeväxt som redan på medeltiden använts som sårmedel, mot hjärtåkommor och en del andra sjukdomar. Den har inga stora krav på sin miljö, men det är en lurig rackare som man aldrig kan bestämma över. Jag har flera gånger grävt upp plantor från en ödetomt och planterat i lilla trädgården hemma. Ibland har någon kommit upp på ett helt annat ställe, ibland ingenting. Här på Udden har vi vissa år sett massor av bladrosetter men få som gått i blom, andra år lite fler men i år exploderar de. Plötsligt står de ståtliga, kraftiga blomstänglarna överallt - på ställen vi aldrig sett några. Jag vet att denna ljuva, romantiska växt är en lömsk och mycket giftig en, men visst är den vacker?!

Längs ena kanten på altanen vid gäststugan ...

...

växer det massor av gula dagliljor. De brukar stå i full blom just till midsommar, men i år är ju midsommarhelgen rätt tidig så de har inte riktigt hunnit med. Det här är den gamla, väldigt vanliga sorten, ”rätt enkla” dagliljor, och alltså inte mina framkorsade ”samlarobjekt”. De har säkert funnits här i många decennier, och jag tycker väldigt mycket om dem, för mängden ger en rätt storslagen effekt.

Inspirerad av min engelska väninna (en auktoritet på dagliljor och ägare av ett ”nursery”) har jag stoppat ned lite nejlikrot i dagliljebädden. De verkar trivas bra tillsammans, och den lilla klarröda blomman lyser upp rabatten som ju faktiskt är rätt trist under långa perioder före och efter blomningen.

I morse hade den första blomman på pionen slagit ut. Mängden stora knoppar utlovar en maffig blomsterprakt inom kort.

Och slutligen binder jag in min barndoms akleja i buketten. Det vill säga nästan min barndoms variant. Under mitt fönster i sommarhuset i Tornedalen brummade alltid humlorna i en rabatt med mängder av aklejor. Blommornas yttre "rosett" (foderbladen) var ljust himmelsblå och den inre "rosetten" (kronbladen) var vit. Alltså inget lila, violett, mörkblått  eller gult i denna blomma. Den har jag försökt plantera hemma genom att gräva upp plantor såväl hos min kusin (som övertagit tomten) som hos Bs syskon. Men nej, de som överlevt och till och med blommat har inte haft samma färger. Jordmån? Ljusförhållanden? Inte vet jag, men nu har jag i en handelsträdgård hittat en variant som jag godkänner. Till skillnad mot de aklejor som växer mer eller mindre vilt och tittar upp överallt så sprider sig inte denna alls. Jag månar därför extra mycket om den.

Det var förresten tyska munkar som tog hit aklejan. Den odlades i klosterträdgårdar som medicinalväxt. 

Detta blir förmodligen en lite annorlunda midsommar för många fler än mig - vi ska för första gången någonsin "fira" helt utan vänner - men hoppas att ni alla får en fin helg! Tänk - det blev ett helt inlägg utan coronasnack...

Glad Midsommar!

Blomstrande juni

Tiden går, snart är det midsommar och inte har jag skrivit särskilt mycket på sistone. I min lilla presentation säger jag att jag kommer att skriva om bl a mina resor, växter och språkfrågor som intresserar mig.

Resor utgår nu och ett tag framöver - ”går fett bort”, som en grabb i nedre tonåren nyligen uttryckte det i en TV-intervju. Mina resor inskränker sig till en och en halvtimmes bilturer mellan Udden och huset på fasta adressen, ibland med ett jättespännande inslag av besök på sjukhuset för EKG-undersökning.

Men så det blommar nu. Det ser ut att bli en betydligt rikligare blomsterprakt än förra året på vår tomt i alla fall. Sonhustruns landskapsblomma, som vi tidigare bara skymtat, slingrar sig i total oordning kring allt annat på en liten sluttning (caprifol förstås).

En tidig, liten rhododendron blommar rikligt. Jag har tyvärr tappat bort namnet men vet att det  är en dvärgvariant. Den är bara ungefär 40 cm, och kryper nästan på backen när blommorna tynger.

Styvmorsviolerna saknade vi helt förra sommaren, men nu finns det gott om dem i bergskrevorna. Hjärtligt välkomna tillbaka!

För att äntligen hälsa sommaren välkommen ska ju vimpeln hissas. Eftersom förra årets var kasserad måste ny införskaffas så det blev lite sent, men när maj övergick i juni var den på plats. Snörakan var helt oanvänd, ren och fin, men flaggstången var jättelortig. NU är stången åter vit och ren.

För ett par dagar sedan fick jag en liten present i brevlådan. Har ni fått disktrasor i present någon gång? Det fick jag - fyra stycken i en presentförpackning - av en omtänksam, vänlig själ som vill hjälpa mig att klara språket nästa gång jag flyger upp till Norrbotten. Jag skulle få mitt livs sämsta språkbetyg om jag skulle ha en tenta på detta språk. Två-tre stycken av dessa ord har jag använt eller använder och hälften skulle jag inte enskunnat översätta.

Så här kommer en liten språklektion

 RÄTTELSE: Jag började det här inlägget med att konstatera att tiden går (underförstått - snabbt) och i morse slog det mig: vad skrev jag igår om blomningen? Jag tappade ett år! Det var ju för två år sedan, den jättetorra, varma skogsbrandssommaren 2018 som det var så blomsterfattig att vi inte fick ihop blommor till midsommarkruset. Förra sommaren njöt jag av gullvivor och violer. 200611

Kära götalänningar, svealänningar...

... norrbottningar och ångermanländskor med flera - ni som inte är intresserade av dialektfrågor och svenska landskap kan nog sluta läsa här.
MEN nu har jag ”åkt dit” igen, låtit mig provoceras och inte kunnat hålla tyst. Jag är med i flera olika grupper för språkintresserade, bl a ett par s k "språkpolisgrupper" på FB, och jag har lovat mig själv att strunta i att majoriteten av medlemmarna inte tycks förstå att Norrland, liksom Götaland och Svealand, består av flera landskap. Kanske inte så konstigt eftersom massor av reportage i massmedia verkar sakna den kunskapen. I tidskrifter om inredning och antikviteter skriver man om en fin gammal stol från Småland, en vacker bonad från Bohuslän och ett välgjort skrin från Norrland. Bara som exempel.

Men så var det ju det här med språk eller, rättare sagt, dialekter. När något ovanligt, intressant och kanske ålderdomligt uttryck kommer upp till diskussion följer ofta kommentarerna: ”Det är nog dialekt, säkert norrländska”. Men jag lovar: född och uppvuxen i Norrbotten och Lappland hade jag aldrig hört att något är ”oi” (nyckeln i låset t ex), att man är oäten etc förrän jag i vuxen ålder hörde en sörlänning som berättade om norrlänningars uttryck.

Jag lider inte av några komplex - inte vad mitt ursprung beträffar i varje fall. Tvärtom är jag stolt över det och blir glad när folk påpekar att de hör att jag kommer norrifrån. På kommentaren: ”Jag hör att du kommer från Norrland” har jag i hela mitt liv svarat: "Ja, jag kommer från NorrBOTTEN” (pedagogiskt, eller hur Bert B i Luleå?) - ibland med tillägget: ”Och jag hör att du kommer från Götaland.”. Ridå! 

Och dialekten ”norrländska”! Är det någon som tycker att Thomas di Leva och Ingemar Stenmark pratar likadant?! Jag medger gärna att jag inte kan skilja på olika skånska, västgötska, värmländska med flera dialekter, men inte katten kallar jag dem för göta-/svealändska. Jag vet att ”norrländska” definieras som ett dialektområde (vilket många påpekar vid ev fortsatta diskussioner) där gränsen söderut anses gå någonstans i Hälsingland - så hej då di Leva (från Gävle i Gästrikland). Meteorologerna har i alla fall blivit lite bättre på senare tid på att inte ta HELA Norrland i ett svep.

Inser att det inte är någon idé att lova att sluta med påpekanden på detta område, men nu ger jag mig för den här gången och lägger i stället in en bild på mitt familjeäppelträd (fyra sorter) i början av sin blomning

.och hälsningar från

uppvuxen i Norrbotten och bosatt i Sörmland

När ingenting är som vanligt...

... när ingenting blir som man bestämt, när man lufsar omkring långhårig på fula, icke proffsbehandlade fötter, när man inser att man kommer att skriva om viruseländet trots att man bestämt sig för att undvika detta, och när man till och med upprepade gånger använder vaga "man" i stället för "jag" (vilket jag ogillar) - då är det illa!

Vi, maken och jag, har minutiöst följt alla rekommendationer för riskgrupperna. Vi har inte besökt affärer, caféer, frisörer eller andra salonger (där jag numera unnar mig diverse behandlingar). Vi har inte träffat vänner och bekanta förutom något snabbfika med sonen på uteplatsen. Trist, men när man ser och hör hur illa detta virus kan drabba är det inte så svårt att följa råden. Så vi fortsätter med detta så länge det anses lämpligt, och svärdottern får inhandla hårsnoddar och klämmor. 

Tack och lov verkar det nu lätta lite, så att vi vågar oss ut till Udden. Ååå, så jag längtar ut till havet och till småfåglarnas intensiva majkonsert. Det tar bara en och en halv timme dit, så det är godkänt avstånd för att kunna ta sig hem om viruset skulle slå till. För alla andra eventualiteter kan man ju inte gardera sig, menar B, men har lovat att inte syssla med "farliga" göromål där.

För göromål finns det! Normalt brukar gäststugan vid det här laget ha återställts från vinterförråd till fräscht och mysigt övernattningsrum för vänner. Altanerna brukar vara högtryckstvättade och oljade (åtminstone påbörjade). Mina frön har vid det här laget blivit till plantor, en del kan planteras ut och så vidare. Naturligtvis är ingenting av detta gjort i år, men inför den här sommaren ligger ribban lågt, och vi har inga andra planer och förhoppningar än att få vara friska och att kunna träffa åtminstone den närmaste familjen.

Särskilt stor blomsterprakt har vi inte att skryta med här hemma, och en natt med minusgrader tog knäcken på blommorna på en tidig, vacker rhododendron. Mahonian (även kallad "Falsk järnek" och "Nordens mimosa") blommar i alla  fall fint...

... liksom mina absoluta vårfavoriter: gullvivorna. Jag har kämpat flera år med att få dem att sprida sig på en besvärlig plätt, och i år har fler små grupper än tidigare kommit upp. Jag vill nämligen flytta en del till Udden. Vet ni förresten att gullviva på engelska heter cowslip? Jag är inte alls bra på engelska namn på växter, glömmer dem lika snabbt som jag hör dem, men några har fastnat för att jag tycker de är rätt festliga: Foxglove (fingerborgsblomma/digitalis) och dandelion (maskros).

Häggmispel har vi rätt gott om i vårt område både som häckar och fristående, och de blommar rikligt nu.  Vi valde dem gemensamt till flera ytor när området byggdes. Vi ville ha något som var ganska snabbväxande, tåligt, med vacker blom och ätbara, åtminstone helt ofarliga, bär. Ett bra val, tycker vi fortfarande.

Som avslutning önskar jag alla en fortsatt Trevlig Helg och lägger in en bild som jag helt skamlöst, och alltså utan att fråga någon om lov, har tagit från nätet!

Sköna maj välkommen

Jag vänder blad i väggalmanackan, får upp maj och en fin bild på Yarmouth. Har ni varit på Isle of Wight? Om ni vill vandra i hagar, över hedar, längs havet eller i sagoboksputtriga byar rekommenderar jag ett besök här. Ja, när det är virussäkert förstås. Naturen är omväxlande och vacker, och på många ställen på ön känns det som om tiden stått stilla sedan 50-talet. På ett positivt sätt! Från Lymington på fastlandet (våra vänners närmaste stad) går färjan till Yarmouth på IoW på mindre än en timme. Vi har varit där flera gånger, övernattat på en jättemysig pub och tagit bussen i olika riktningar för att ”täcka” olika delar av ön på våra vandringar.

The Needles, klippor som syns från fastlandet

Och hur kom jag in på detta ämne? Jo, resor, dvs icke-resor, i coronatid. Vi har alltid varit reslystna, och framför allt under de senaste sex-sju åren kunnat resa många gånger per år, eftersom både tid och ekonomi tillåtit det. Kanske är den tiden förbi. Kanske kommer det efter pandemin att bli ekonomiskt riktigt kännbart att flyga iväg till Kreta, England, Norrbotten - så som det var på sjuttiotalet. En vinst för miljön, men det blir nog svårt för många att tänka om. Vad gäller resor nu i virustid blir jag förvånad - och skakad - av vissa kommentarer i några FaceBook-grupper. En del deklarerar tydligt att de SKA dit och dit så fort det öppnar sig en möjlighet, d v s inte är helt förbjudet. Om det blir krav på friskintyg och kontroller på flygplatserna kanske man kan resa på annat sätt för att undvika flygplatser. Bila till Spanien och Portugal t ex. Hur ska vi få stopp på detta virus inom överskådlig tid med den inställningen? Tyvärr tror jag att vi får ställa in oss på att avstå från semesterresor ett bra tag. Jag vill inte låta så där superpräktig, men idag känner jag åtminstone att jag vill ha ganska mycket ”på fötterna” i form av rekommendationer från experter innan jag ger mig iväg till en grekisk ö eller en tornedalsby (...eller Isle of Wight  för den delen). Nästa vecka hade vi förresten fem dagar inbokade i Prag. Det kommer att kännas tomt och trist, framför allt att avstå från norrbottensresan, och kanske kan inte heller vår ”extrason” komma till oss ifrån Luleå med sin familj. Det blir i så fall första sommaren utan besök sedan han som nioåring flög från Kiruna till Arlanda märkt med adresslapp ”SAS Passagerarservice” för en sommarlovsvecka eller två med sin kusin (vår son).

Nej, det är allt bra skönt att befinna sig hemma i Sverige nu, och, framför allt, att ha sina närmaste på överkomligt avstånd. Jag pratade igår med en bekant vars sambo suttit fast i Colombia i evigheter. Hon hade flera gånger packat väskan efter löfte om en flygning hem bara för att lite senare få meddelandet ”flight cancelled”. Jobbigt värre!

Maj brukar vara en fantastiskt vacker månad här i våra trakter. Idag har det dock regnat så gott som hela dagen och det känns riktigt ruggigt. Bättring är dock utlovad, och jag ser fram emot att snart våga mig ut till Udden för att möta våren "på riktigt". Tills vidare går jag runt på tomten där via sonen, hans mobil och Hangouts eller WhatsApp. Alltid något!

Trevlig helg!

Längsta blogguppehållet hittills

..... tror jag, och för första gången har jag på allvar funderat på att lägga ned mitt lilla bloggprojekt. Varför? Jo, jag saknar så ofta inspiration och, framför allt, har det ju känts som att jag inte har någonting att visa eller att skriva om. Som jag skrev i förra inlägget: det känns som om tillvaron är satt på ”pausläge”. Eftersom skrivandet bara är en fritidssysselsättning är det ju inte heller något jag ska tillåta mig att bli stressad av. Dessutom har jag hela tiden velat undvika att skriva om det riktigt ”privata”, framför allt hälsoläget. Alltså - är man 70 börjar ju krämporna komma, och jag vill inte utvecklas till en gnällspik. HÄR i bloggen alltså - min stackars make får nog ta mer än han borde behöva av den varan ... 

Jag har tidigare berättat att jag för sju-åtta år sedan diagnostiserades med en ögonsjukdom, som gör att min syn gradvis försämras. Jag kan inte längre köra bil, tappar, spiller och kantstöter glas och porslin o s v, men vardagslivet funkar fortfarande rätt bra. Förutom det har jag varit frisk. Vid årsskiftet konstaterades på en vanlig hälsokontroll att mitt hjärta bar sig konstigt åt. Konstigheterna har tilltagit, och jag har utretts på sjukhus i flera omgångar. Det har konstaterats att jag nu har ca 20.000 extra hjärtslag per dygn, som inte tycks gå att medicinera ned. Ändrar mediciner, doseringar o s v. Resultat: efter drygt tre månader med detta är jag rätt utmattad! Orkar inte göra så mycket annat än det som görs stillasittande. Konditionen i botten! Nu, vet jag verkligen vad det innebär att ha hjärtat i halsgropen!

MEN - nog om detta! Nu vet ni, och om jag stänger ned helt ska jag lägga in en ”upphör-skylt”. Eller kanske blir det en "stängt-på-obestämd-tid-skylt". För det är ju fortfarande så roligt att skriva när jag väl kommer igång. Terapi? Nåja, gott folk, det är mitt problem!

Jag kan i alla fall tala om att
VÅREN har kommit på allvar här i Stockholmsregionen. När vi slår upp sovrumsfönstret sitter koltrasten i lönnen tio meter från fönstret och flöjtar. Varje morgon och på samma gren. Härlig morgonkonsert!

Eftersom jag inte kunnat följa med B på skogspromenader har jag inte fångat vårtecknen ute i naturen utan fått nöja mig med dem på vår lilla tomt. En tomt, där vi gradvis MINSKAT på planteringar efter att vi slutat jobba. Detta helt medvetet, eftersom vi tillbringat så lite tid här hemma. Efter kretaresa i april har vi ju under normala år flyttat ut till Udden och bara åkt hem för att klippa gräs, köra tvättmaskiner och liknande.

I rabatter och lister längs huset blommar nu i alla fall, vackert i  blått och vitt, ormöga, majtrav, blåsippor och ett gäng vitsippor som plötsligt visar sig ha slagit rot inne i häcken.

Och se - ett så charmigt besök vi har just nu. I går kväll upptäckte vi denna lilla krabat i rabatten och i morse kunde vi ana den inne mot väggen, mellan teglet och vår jättestora murgröna. Nu ligger den där och sover mestadels. Någon kattmat har vi inte, men om den är kvar här i kväll ska den få ett ägg till middag. Det vet jag sedan tidigare att de äter med förtjusning. För många år sedan hade vi en igelkott som födde barn i vår spaljerade humle. Att se dessa sex-sju knytnävsstora ungar leka på gräsmattan på kvällarna var så häftigt!

Vad vore livet utan böcker? Vi är säkert många som läser extra mycket nu, och åtminstone jag har plöjt igenom massor av böcker under de senaste månaderna. En av de bästa, mest spännande böcker jag läst på länge är ”Som pesten” av Hanne-Vibeke Holst. Cirka 1500 sidor, som var svåra att lägga ifrån sig. I vissa avsnitt verkar det nästan som om författaren upplevt nuvarande pandemi. 

Det verkar som om det under den senaste tiden getts ut ovanligt många böcker som utspelar sig i Norrbotten - och ännu mer preciserat i Tornedalen. Kanske är det bara fler som uppmärksammats. Jag har med Karin Smirnoff både farit ner till bror och upp med mor. (”Jag for ner till bror” och ”Vi for upp med mor”). Betyg: så där ... inga tiopoängare, men väldigt roligt att läsa för mig med mina tornedalska rötter. Nina Wähäs ”Testamentet” utspelas också i de trakterna, och den tyckte jag var riktigt bra. Nu har jag laddat ned Stina Jacksons nya bok ”Ödesmark”, ytterligare en bok med handling uppe i norr. Denna gång inte i Tornedalen utan i  inlandet - kring Arvidsjaur. Jag har läst hennes förra bok ”Silvervägen”, klart läsvärd.

Boken som jag lagt in i högerspalten ”Herrarna satte oss här” ska ni läsa om ni vill informera er om en skamfläck i svensk nittonhundratalshistoria. Jag kan inte analysera eller recensera här och nu. Fortfarande känner jag mig för dåligt insatt, rätt uppskakad, och jag både skäms och förvånas över att jag nästan inte visste något om dessa tvångsförflyttningar. Jag som vuxit upp i Kiruna! 

Och apropå nedladdning: jag läser numera uteslutande e-böcker. Det började jag faktiskt med redan innan synproblemen krävde det, eftersom jag aldrig åkte någonstans utan att bära på en bok. Jag lånar det mesta på biblioteken (ja, jag har faktiskt lånekort på två bibliotek) och köper ibland. Nu hoppade jag på en fri provperiod hos Nextory, en abonnemangstjänst där man betalar månadsvis och läser obegränsat. Vilket utbud! Här finns ”alla” splitternya böcker. Kände mig som ett barn på julafton, tills jag upptäckte att tjänsten är utvecklad för mobiltelefon och surfplattor. Inte LÄSplattor. Där faller fortsatt abonnemang snabbt bort för min del. Nu börjar perioden när jag sitter utomhus och läser så fort vädret tillåter. Att sitta och läsa i solen på en surfplattas skärm är nästan omöjligt. Men ni som bara läser inomhus, eller kanske lyssnar på talböcker - här finns att ösa ur!