fredag 25 september 2020

Veckan som gått på Udden

När längtan till Kreta blir stor - och vi samtidigt kan glädja oss åt några riktigt fina höstdagar - då lägger vi in en retsina i vinbeställningen. Det har bara hänt någon enstaka gång. Vi älskar retsina, men den hör till vistelserna på Kreta i normala fall. Nu är dock ingenting normalt, och det blev en god lunch på altanen i septembersolen, som värmde ordentligt. Gott, mycket gott, även om jag faktiskt tycker att den lite ”råare” kretensiska retsinan är ännu godare. Den är hårdare retsinerad (mer kåda) och de allra flesta av mina vänner tycker att min smak är underlig. De tycker också att retsina kan vara OK i Grekland - mest för semesterkänslan - men inte att det är särskilt gott. Vi väljer dock nästan alltid denna dryck till "vinmiddagar", om det inte är klart rödvinsläge. Brukar förklara för ”nybörjarvänner” att retsina är retsina - inte ”vitt vin”.

Kortfattat om retsina från Wikipedia. 

Fel bordstabletter ... inte jag som dukat 😀


Vi har passerat höstdagjämningen, och den här sommaren försvann snabbt trots att den varit så otroligt passiv, ibland rent ut sagt lite långtråkig. Inga resor, inget umgänge med vänner - ja, ni vet ju! De flesta sitter ju i samma båt. Jag träffade dock en person som skulle ha gett mycket för att få ha det långtråkigt. En sjuksköterska kom hit för ett par dagar sedan för att hämta en säng som blivit över hos oss efter ommöblering. Hon berättade om sitt senaste halvår på sjukhuset - om förskräckligt långa arbetspass, om fruktansvärd stress och om oron att inte känna sig tillräckligt kompetent i många situationer som legat utanför de normala arbetsområdena. Vilket jobb de har utfört - och fortfarande utför förstås! Man får ju vara tacksam över att vissa makthavare hade så pass mycket förstånd att de drog tillbaka varslen om uppsägning av hundratals anställda på flera av storsjukhusen!

Höst är det alltså när bryggan ser ut så här. Dynboxar och solstolar är bortplockade (och skavanker är extra synliga). 


Många båtturer har det inte blivit denna sommar, eftersom det varit så blåsigt. I år igen! Efter drygt 30 års båtliv är jag helt övertygad om att somrarna blivit väldigt mycket blåsigare under senare tid. Förr kunde man vara nästan helt säker på att även mycket blåsiga dagars vindar skulle mojna till kvällen. Inte under de senaste somrarna! I förrgår var det i alla fall en stilla, fin dag, så vi bestämde oss för att ta upp båten. Vi puttrade ut, rundade ett par öar och körde in till den lilla marinan.



Denna lilla glugg in till marinan måste man komma väldigt nära inpå för att se!

Vilken skillnad mot marinan söder om Stockholm där vi hade tidigare båtar! När vi för ca elva år sedan sålde vår båtplats härbärgerade den marinan ca 1000 båtar, och där fanns klubbstuga, servicebyggnader, restaurang m m. Den lilla marinan här, där kossorna betar alldeles i närheten, hyser 50-60 båtar och en mindre verkstad. Trevlig och välfungerande, åtminstone för oss som bara använder dess ramp för sjösättning och upptagning.


Som jag säkert skrivit många gånger har jag alltid varit en bokslukare av stora mått, och jag fasar för den dag när min syn kanske sviker helt och jag blir hänvisad till talböcker. Än så länge läser jag utan problem på läsplatta (utomhus) och på iPad. Talböcker har jag förstås testat, men jag kommer inte riktigt överens med dem. Det går oftast alldeles för långsamt! Jag är lite av en "allätare", läser gärna spänningsromaner, historiska romaner, memoarer, en feelgood-bok då och då. Tycker inte om rena krigsskildringar och fattar inte intrigerna i s k agentromaner. Vad gäller TV-serier om just agenter vägrar förresten B att titta på sådana med mig p g a mina störande frågor om vem, vad och varför. Jag brukar skylla på att jag bara inte kan uppbåda tillräckligt stort intresse. 

De flesta av oss har säkert konsumerat ännu fler böcker än vanligt under det senaste halvåret, och jag nämner här ett ett par av dem jag läst. Jag ger mig inte in på någon recension, och de tillhör väl inte de allra bästa jag läst men är klart läsvärda!

Fjärilsvägen blev jag intresserad av att läsa efter att jag lyssnat på Patrik Lundbergs sommarprogram, som han tillägnade sin mor. Fint skriven bok, tycker jag.

Marianne Cedervall har skrivit rätt många böcker. Flera av hennes mysterier utspelar sig på för mig mycket välbekant mark. Hon var nämligen gift (el sambo) med en avlägsen bekant - en man i Bs hemby. Hit har hon alltså förlagt handlingen, och även om hon naturligtvis ändrat alla namn är det väldigt många platser och även en del personer/karaktärer som vi känner igen. Kul! Lite spännande, underhållande, lite "naiv" (kan man säga så om en bok?).

Från att ha börjat känna en viss optimism vad gäller det eländiga viruset får vi nu rapporter om ökningar av antalet smittade nästan överallt i världen. Jag är övertygad om att ni följer rapporteringen minst lika bra som jag, så därför ordar jag inget mer om detta utan önskar er en 
Trevlig helg!



måndag 7 september 2020

Hösten nalkas

Det har under flera dagar tagit emot att skriva ett inlägg - trots att jag förstås tänkte göra det på en gång efter att mitt förra misslyckades. Jag vet inte om ni hann få det, men jag fick det själv i Feedly trots att jag för enkelhetens skull raderade det så gott som omedelbart efter publiceringen. Nåja, det var inget viktigt.

Jo, jag publicerade ju en liten dikt. Den var införd i en av Mitt i:s ”lokalveckotidningar”, Mitt i Vasastan. Den kommer nog inte att bli nominerad till något litteraturpris men illustrerade rätt väl vad jag kände just då, och den kommer här


Ändå är jag faktiskt rätt säker på att jag inte klagat särskilt mycket på begränsningar och ändrade vanor. Skräckskildringar från sjukbäddar, sjukvårdspersonalens rapporter m m har gjort det självklart att följa de råd som proffsen gått ut med. Detta, och insikten om hur bra jag har det, har ju underlättat. Vi bor så bra att vi kan vara ute - utan munskydd - när vädret tillåter det, och sysselsättning saknas inte. Vi är så pass alerta och uppkopplade att vi kan fixa och inhandla det vi behöver över nätet utan att be om hjälp. Men visst - rätt trist och händelselöst känns det av och till, och då tar håglösheten ett grepp om mig. Men, som jag skrev i mitt sista inlägg förra månaden: man får vara glad så länge det INTE händer något... 

För - hu vad oroligt det känns i världen nu. I väster har vi en mäktig galning, som - ve och fasa - verkar ha alldeles för många anhängare som sväljer ALLT han säger (och gör). Och ett val som närmar sig och kan innebära en katastrof. I östra Medelhavet skramlar en annan maktfullkomlig herre med vapen. Det gäller förstås konflikten Turkiet - Grekland (där också många andra länder är inblandade). Här rekommenderar jag att ni läser Ias mycket informativa inlägg i bloggen, som ni ser i min lilla blogglista. Många tycker att svensk media inte följt denna konflikt särskilt väl, och det stämmer nog att det inte har rapporterats så jättemycket om detta på TV-nyheterna. Om man tillhör  radiolyssnarna (P1) tycker jag dock att vi fått mycket info även om detta.

Efter några riktigt kalla och ruggiga dagar för ungefär en vecka sedan har vi nu riktigt fint väder igen. Vinden från havsviken är rätt kylig men solen värmer skönt. Ändå känns det ju att hösten är på ingående. Ingenting annat än pelargonerna blommar här på Udden, och lamporna måste tändas tidigare och tidigare på kvällen.  Men månen lyser som en strålkastare på natten. Om jag hade photoshoppat bort fönsterbrädan hade den här bilden kunnat bli riktigt kul...


Som sagt - inga blomsterbilder och inga aktuella resefoton heller, men Facebook påminner ju oss om tidigare publicerade foton. Därför lägger jag in ett par av mina favoritvyer från ett resmål som jag hoppas få återkomma till. Taget för precis fem resp sex år sedan; det första med mobilkamera genom bussfönstret, men ändå bra, tycker jag. Isle of Wight.


Sköt om er och ha det bra!













fredag 4 september 2020

Felsökning pågår

Igår skrev jag ett inlägg där något gick snett! När det publicerades såg jag att ett långt stycke i mitten fallit bort. Jag lyckades inte gå in och ändra och raderade därför hela inlägget för att göra om/göra rätt. Nu ser jag att det inlägget förstås hunnit gå ut till följare (Feedly åtminstone). Lite mer - allvarligt - innehåll än tidningsläsarens lilla dikt hade jag med.

Ber om ursäkt och återkommer.

Trevlig helg!

tisdag 25 augusti 2020

Rätt händelselös månad

Som sagt/skrivet tidigare: uppehållen i bloggandet blir långa när jag inte har något att skriva om eller visa. Den här sommaren har varit den mest händelsefattiga någonsin för oss - två normalt sett rätt aktiva pensionärer med ganska stort umgänge. Å andra sidan - den tillvaron delar vi med de flesta andra, och man får helt enkelt vara glad när det inte händer något.

För det som händer nu är ju bara katastrofer: den allt överskuggande pandemin, explosionen i Beirut, Kaliforniens jättebränder, dödsskjutningar i Sverige varje dygn, Polarbröds anläggning utplånad (tack och lov ”bara” materiell ödeläggelse) för att nämna en del.

Så i brist på annan underhållning står vi på bryggan och ser att en stugägare på ön i vår vik tydligen förbereder ett byggprojekt modell större. Material i mängder fraktas från fastlandet med helikopter. Det tar ca fem minuter mellan turerna, och vi imponeras över precisionen när paketen släpps ned på marken i en samlad hög. Massor av turer blir det, och jag undrar hur mycket dessa frakter kan kosta. Men effektivt är det! När vi började leta efter ett fritidshus blev B lite frestad av några objekt på öar - ”tänk, vilken miljö, ingen biltrafik alls!”. Efter att ha lyft och stuvat kassar och kylväskor från bil till kärra, längs bryggor och in i båten i tretti år hade jag dock ett stenhårt krav: bil ska kunna köras fram till huset. 

Som ni ser på bilden har vi fått ett rätt häftigt väderomslag! Efter en riktigt lång period med strålande sol och värme har solen tagit paus och temperaturen har gått ned med nästan tio grader. Brrr! Tyvärr inget regn ännu. En sådan här dag känns det också som om det blir mörkt väldigt tidigt på kvällen. Plötsligt känns det som höst.


Jo, och så har vi ju haft ”finbesök” på tomten av en herpetolog; en  mycket välkänd och kunnig expert på ormar och andra kräldjur framkom vid sökning på nätet. Och varför det? Ja, jag försäkrar er att det inte är för att jag blivit intresserad av ormar! Jag är väldigt försiktig med att använda ordet ”fobi”, men min rädsla för ormar tangerar nog detta. Det är inte rädslan för att bli biten utan för att SE en orm ringla iväg. 


Och så, för några dagar sedan, ringlade något iväg från en solig plätt alldeles utanför ytterdörren på morgonen. Ner under stugan. Morgonen därpå gick jag ut en annan väg och kikade försiktigt fram runt knuten. Jodå, där låg den i solen, jag stålsatte mig för att titta ordentligt och blev ganska säker på att det var en huggorm. In och hämtade B, som tyvärr inte hann se tillräckligt mycket för att artbestämma men medgav att det kunde ha varit en huggorm. Nåja, han är inte någon herpetolog, och ormen måste bort, en bra bit bort. Det är den eller jag! Ringde kommunen för att få råd (vilket man bör göra eftersom de är fridlysta), och de lovade återkomma. Tog samtidigt via Facebook/Messenger kontakt med Herpetologiska föreningen, som omgående gav mig kontaktuppgifter till sin mest kunnige medlem, som dessutom - hör och häpna - jobbar och bor i Nyköping! Samtidigt ringde damen på kommunen och meddelade att hon bett deras ekolog ringa upp mig. Allt på en timme - det kallar jag service! Och båda förfrågningarna ledde alltså till samma person.


En liten stund senare blir jag uppringd av mannen i fråga. ”Jag kommer ut och tittar”, säger han med tydligt norrbottensdialekt. ”Nej, nej, det kan ju vara en snok bara, vi (B) får försöka få en ordentlig titt först”, säger jag. ”Kommer i alla fall gärna i eftermiddag”, avslutar han, och dyker upp ett par timmar senare.


Naturligtvis såg vi inte till ormeländet, men vi hade en jättetrevlig, lång pratstund. Ormexperten (ekolog från Piteå) berättar om sin forskning i såväl Tornedalen som i Kirunatrakten, och ber oss återkomma när/om vi får syn - och ännu hellre ett foto - på den igen. Är det en huggis lovar han oss hjälp med infångande och flytt.

Fortsättning följer ... kanske.


Avslutar detta mångordiga inlägg om - egentligen - ingenting med en bild på allt godis som mognar i mängder varje dag mot sjöbodens vägg.




onsdag 5 augusti 2020

Pre-fall är det nu...

... bara så ni vet!  Det informerades jag om i förrgår och även i går av ett par modeföretag. De tycker ju att det är dags att lägga order på pre-fall collections och pre-fall news.  Kanske för att vara redo att gå ut och mingla  post-corona?
I och för sig har jag nästan slutat reagera på inblandningen av engelska/amerikanska uttryck i svenska språket, men ibland blir det ju för mycket. Jag är inte emot att språket utvecklas - det är nödvändigt - men att det utarmas, genom att vi släpper/byter ut helt funktionella svenska ord och uttryck, är synd. Det är lite svårt att diskutera detta och att argumentera mot vissa meningsmotståndare, eftersom de ju har rätt i att massor av våra ”svenska” ord är utländska från början. Jag går till biblioteket, sätter mig i fåtöljen iklädd min favoritjumper eller kanske top och så vidare. Realisation är ju inte svenskt, men ändå... För inte så väldigt länge sedan kallades det höst-rea i affärerna - sedan autumn sale - nu oftast fall sale, inte sällan följt av final fall sale innan det är dags för winter-, lounge-, och leisure collections och outfits av diverse slag. Ja, ja, vi som stretar emot är ju snart borta.

Det känns som om min bloggrubrik ”Bland dagliljor och olivträd” är lite fel nu; till och med hånar mig lite. Det blir ju inga vandringar i olivlundar och ingen olivskörd i år. Vi har nästan helt lagt planerna på höstvistelsen på Kreta på hyllan. Känns inte bra att resa nu av många olika orsaker. Dagliljor då? Ja, i år har jag rätt många, men de som blommar nu och tagit över helt är ett par av de allra äldsta, rätt tråkiga (men tydligen mest livskraftiga) sorterna. Jag som hade flera nya som jag hade hoppats få glädja mig åt - och få visa upp. 
Här i alla fall en skönhet

Och så har jag har ju djurlivet och ”mina” kor som betar precis utanför staketet så gott som varje kväll.


Och se här! Det är inte konstigt att kvällskonserten nästan är öronbedövande för oss som fortfarande kan höra syrsorna. Jag kan egentligen ingenting om insekter, men en så stor hoppa har jag nog aldrig sett här hemma tidigare. Jag hann inte få fram måttbandet men uppskattar den till cirka fyra cm och med jättelånga antenner.

Vi har varit hemma ett par dagar, och hörde av grannarna att det finns massor av blåbär i skogen nu, så vi gick ut en liten sväng till närmaste skogsplätt. Det stämde verkligen! Vi har inte plockat bär på många år, förutom egna hallon och björnbär, men nu fick vi lätt ihop två-tre liter. Jag har rätt svårt att se de mörkblå bären, så det gick inte lika bra som ”förr i tiden”, men B plockade effektivt och snabbt. Här ute på Udden är det alldeles för torrt för bär och svamp i år, men nu blir det i alla fall blåbärspaj till helgen.

Och helgen ska enligt prognoserna bli en av de varmaste och soligaste i år. Så - ha det fint var ni än befinner er! 






torsdag 23 juli 2020

Det växer så det knakar

Först och främst: jag har inte mycket att berätta, inga nya platser att visa, inga frestande restauranguppläggningar på tallrikar el dyl. Kort sagt: den här sommaren blir den minst aktiva någonsin! Lugnt och skönt, men nog börjar det bli lite småtrist! Vi bryter vistelsen på Udden då och då för att åka hem och se över lilla trädgården. Så ni som inte alls är intresserade av trädgårdsrapportering kan klicka bort mig här.

För många år sedan fick jag några rotskott av en murgröna som min moster hade på torpet i kalmartrakten. Jag petade ned dem på ett par olika ställen, och länge såg det ut som om de inte alls skulle ta sig. Lika bra, tyckte maken, som hävdade att den förstör väggen med sina ”sugfötter”. Å andra sidan gillar han också vintergröna växter. Men murgrönan satte fart, och under de senaste tio åren har vi fått hålla efter den stenhårt. Den är ca 60 cm djup/tjock och på sensommaren låter det som en motor i den, då mängder av bin och andra biliknande insekter (lär vara någon sorts blomflugor) ockuperar den. Varsamhet får iakttas då man öppnar altandörren, för även om de är snälla varelser är det inte roligt att sticka huvudet rakt in i en jättesvärm.

Vildvinet, som också hinner växa in på vinden om man inte tuktar det, tycker jag mycket om. Det blir ju flammande rött på hösten för att sedan tappa alla blad.

Praktlysingen har också vuxit enormt i år. Den utgör en härlig färgklick, kräver ingenting och blommar nästan hela sommaren, men den hotar i år att ta över helt och hållet på platser där den står...
 ... liksom lavendeln! Snart är det motorsåg som gäller när de två stora buskarna ska beskäras. Att sitta på gräsmattan och repa av bladen gillar jag. Det är avkopplande och lika rogivande som de lavendelbad jag bokat några gånger på SPA. Och gratis! Som jag tror att jag nämnt tidigare lägger jag inte något i skåp och lådor utan hänger upp lite här och där - främst i stugorna på Udden.

Så har äntligen några dagliljor gått i blom. Även de har förresten vuxit ovanligt mycket i år - så mycket att en del nya, mindre exemplar tyvärr blivit skymda. Några av de gamla pålitliga dagliljorna blommar nu och dessutom en helt ny - en som jag fick som kompensation för trassel med en handelsträdgård förra sommaren. Så förargligt att jag har tappat namnet på den! Som så ofta har namnstickan försvunnit under vintern, och jag kan inte hitta någon notering.  
Jersey Spider
Christmas Is
Catherine Woodbury
Bela Lugosi


Här på Sörmlands ostkust har vi fortfarande rätt fint väder, även om det blivit lite svalare. Kring 20 grader och sol är dock helt OK tycker jag, och hoppas att jag även i morgon kan ta morgonkaffet med mig till bryggan, lyssna på suset i vassen och titta upp på en fin sommarhimmel.

tisdag 7 juli 2020

Saknad... och lite annat

Vi chattar, messar, skickar bilder och  pratar ofta i telefon, men att min saknad efter nära och kära skulle bli så här kännbar hade jag inte trott! Jag saknar att få umgås ”på riktigt” med min lillebror och hans hustru, med Bs syskon och deras familjer och med andra nära vänner. Jag saknar att åka längs de välkända vägarna i Norrbotten, att åka båt på älven till stugan på vår holme och - oj - så jag saknar de ljusa nätterna där norr om Polcirkeln. Det är länge sedan vi varit ”borta” därifrån ett helt år. Och längre tid lär det bli.

Och Pimm’s o’clock i the pensioners´ corner i våra vänners trädgård i New Forest! Vårt årliga besök i England saknar jag redan trots att vi inte brukar åka förrän i slutet av sommaren. Vi har känt P&T sedan vi var 21-22 år  och träffades på Ibiza, har umgåtts sporadiskt under vissa perioder men alltid hållit kontakten. De senaste 15 åren har vi kunnat träffas minst en gång per år. Vi är jämnåriga, och de coronaisolerar sig, liksom vi, så någon resa dit blir det inte.

Knappast någon sen höstresa till Kreta heller, även om våra vänner där just i dagarna påmint oss om ”att ni har ett gäng olivträd här som ni behöver ta hand om i höst...”!

Måtte denna hemska pandemi snart släppa greppet - och inte i första hand för att vi ska komma igång med resandet igen. Jag tror å andra sidan att det är mycket möjligt att vårt resebeteende kommer att ändras - till det bättre för miljön. Miljötänk, höjda flygpriser, kanske en viss oro att bli fast någonstans där man inte vill fastna för länge... Vi lär få se, men jag har länge sagt att något ÄR galet då jag kunnat flyga Sthlm-Kiruna t o r för 600 kr (tack, tack) medan jag betalat 570 kr för en enkelresa med taxi hem från City, ca 2 mil.

Sonen och hans hustru har vi träffat väldigt lite. Eftersom de kommit i kontakt med rätt mycket folk, d v s jobbat, har de varit rädda att föra över ev virus till oss. Vi har därför bara setts på en fika då och då utomhus, och vissa helger har vi lämnat över Udden till dem. Nu har de fixat och utrustat lilla gäststugan så att självhushåll till stor del ska funka. I övrigt hoppas vi att det välbehövliga sommarregnen kommer på nätterna, så att vi kan umgås mycket utomhus. Det ser vi fram emot.

Lite trist och mycket ovanligt utan besökande vänner alltså, men objudna snyltare har vi fått i år. Mördarsniglar! Tidigare har vi haft en del på fuktigare gräsytor vid bryggan, men nu ser vi dem på kala berget. Hoppas de inte ger sig på mina dagliljor. I övrigt har vi inte mycket att bjuda dem på.

Nu är blomsterprakten på Udden över, alldeles för snabbt. Eller - sommarblommor och träd har blommat över, men bergets alla fetbladsväxter har exploderat i gult, rosa och rött.

Förhoppningsvis börjar dagliljorna blomma om några veckor, men det verkar faktiskt segt på knoppfronten i år. Till dess får jag glädja mig åt en del säkra kort nu när vi är hemma ”i sta’n” för att klippa gräs, köra tvättmaskinen m m. Nej, vi bor inte innanför tullarna, men alla stockholmare åker ”till landet” och ”till sta’n”...

Några pålitliga skönheter
Etoile Violette (Clematis)
Frans Hals

Tappat namnet. Klättrar uppför stammen på ett dött plommonträd.
Om ni lyssnat på Betlehem Isaaks Sommarprogram är jag säker på att ni tyckte att det var bra. Läs hennes bok, "Mitt  liv utan dig" som gavs ut i våras!