Tillökning i viken

Äntligen fick vi vår nyfikenhet stillad, när vårt svanpar förra veckan presenterade årets kull. Det blev fem ungar i år. Antalet har varierat från tre till åtta (!), men tyvärr får de ju sällan behålla alla sina små. Trutar och havsörnar är snabba på att nappa åt sig en unge om den är på en egen liten utflykt någon meter från föräldern. Så det gäller att ha järnkoll tills de inte längre är i munsbitsformat.

Ett fint litet rådjur stod också länge och väl i gräset vid bryggan. Han var ganska orädd, men tillräckligt nära för att få en bra bild fick jag inte komma. Då flyttade han sig så att avståndet mellan oss hölls oförändrat. De är så söta, men glufsar ju i sig lite väl mycket blommor och sprider dessutom fästingar (liksom andra levande varelser). Tycker ändå att det är roligt att se dem på nära håll!

Vad som däremot INTE är roligt är den enorma mängden mördarsniglar som vi har här i år. Aldrig tidigare har vi haft sådana mängder, varken hemma eller på Udden. Tidigare har de mest funnits i fuktigt gräs och annan växtlighet, men nu ligger det massor på berget och t o m på infartens grova grus på kvällarna. Det är inte heller ovanligt att träffa på dem på någon altan eller på väg uppför någon kruka. Att de kan förstöra hela trädgårdar har jag ju läst om, men här tycks de nöja sig med gräslöken. De lär inte vara könsmogna ännu, så om man plockar flitigt kan man minska nästa generation - enligt expertis inom området. En kvällstur med lång griptång m fl verktyg ger lätt ca hundra stycken.

Sommarens första promenad i hamnen och längs Nyköpingsån tog vi för ett par dagar sedan. Det var ovanligt mycket vatten i ån. Bron, vars räcken alltid pryds med massor av fina blommor, går här över ån just där den rinner ut i hamnen/havet. 

På ena sidan har vi hamnpromenaden med många restauranger, caféer och en del små butiker.

På den andra sidan finns bl a Nyköpingshus och ...

Entré till borggården - sommartid en teaterscen

... en före detta förskräckligt ful betongsilo som för sju-åtta år sedan blev ett 16-våningars bostadshus med rätt exklusiva lägenheter. Från de övre våningarna har man nog Nyköpings häftigaste utsikt: över gamla delarna av sta´n, över hamnen och långt ut i skärgården. Lägg märke till att man behållit cylinderformerna på väggarna. Svårmöblerat verkar det.

Ny vecka - igen - och vi åker hem en sväng för att uträtta en del - och för att beundra vår rhododendron, Lev väl!

En riktig Tycho Brahe-dag ...

... eller fortsättning på temat ”flyt/oflyt”.

När min svägerska sa’ att vi hade haft en riktig Tycho Brahe-dag slog det mig att jag inte hade hört det uttrycket på evigheter. (Själv använde jag det betydligt mindre sofistikerade ”sk-tdag”).  

Tycho Brahe var en berömd dansk vetenskapsman, främst astronom, född i Skåne i mitten av 1500-talet. Historien säger att han fick i uppdrag av Rudolf II (tysk-romersk kejsare) att fastställa vilka datum som var särskilt otursförföljda. Enligt Brahe fanns det 33 sådana dagar under året - något som sägs ha blivit känt i Skandinavien på 1800-talet och bl a skrevs in i bondepraktikan. Nämnas bör dock att det inte finns några bevis för att Tycho själv skulle ha skrivit ned dessa datum, och nu används ju uttrycket för en riktigt eländig otursdag - oavsett datum. I den mån det alls används.

Vår Tycho Brahe-dag utspelade sig i torsdags - en perfekt dag för sjösättning. Solen strålar, båten är rengjord, motorn testad. Mot marinan - och halvvägs får vi punktering på båtkärran. Inget annat att göra än att fortsätta med hopp och skutt. Utan några problem får vi ned Pärlan i vattnet. Den FLYTER. Men se’n börjar OFLYTET med att Eländets motor plötsligt tjurar. Efter många försök kan vi köra ut på fjärden och hemåt.

Så lägger motorn av! Helt och hållet. Vi har vinden emot oss så maken börjar ro för att försöka ta oss i lä runt en udde. Båten är så pass hög att han måste ro stående. Knirr, knarr hör jag - ”åran kommer att knäckas”. ”Inte då”, svarar roddaren, tar i med hela sin kraft och kroppstyngd och flyger bakåt med en halv åra i ena handen. NU går han med på att ringa efter hjälp, och en trevlig granne kommer farande - i sin pyttelilla tvålkopp till båt. ”Stora båten är inte i sjön, den här motorn är inte frisk, men vi testar” säger han - och hans motor dör! Med hjärtat i halsgropen ser jag den 82-årige mannen ro hemåt mot vind och vågor (utan flytväst!). Att det gått fint visar sig redan efter en kvart. Då kommer ett par öbor som han sett sitta ute på sin strand till vår hjälp. Ett trevligt par kastar över en tamp och bogserar oss till vår brygga. 

Igår lämnade vi Udden, och på en vecka har det hänt rätt mycket i lilla trädgården hemma. Azalean vid entrén framför murgrönan har vi haft i många år, men så här rikligt har den nog aldrig blommat.

Och min lilla favorit, Tolvgudablomman, är i toppform. Den har jag presenterat förr, men den kvalificerar sig för en repris. Dodecatheon Meadia är det botaniska namnet och enligt de gamla romarna valdes den ut speciellt åt staden Roms tolv gudomligheter. Dodeka betyder tolv och theus gud. Tillhör primulasläktet.

En gul nejlikrot lyser också upp. 

De jordiga mellanrummen i den här rabatten ska fyllas ut med cosmos - rosenskära. Den är lättskött och blommar länge och rikligt, bara den får lite vatten då och då. Visserligen kan den se lite trist ut när vi kommer hem från Udden, men efter att jag nypt bort det utblommade sätter den full fart med nya blommor.

Och så allium. Den lila klotlöken är så läcker där den nästan svävar högt över andra växter. Men, men ... jag gillar den men hade inte planerat att ha den överallt. Det har jag dock nu! Den sprider sig enormt. I detta släkte, lökväxterna, ingår 6-700 sorter, av vilka jag har två: den lila jättelöken och gräslök. Jag har satt några andra alliumvarianter också, men det blev aldrig något av dem. Någon enstaka rosa kom upp första sommaren men året därpå var de borta.

Nationaldagen är över, ny vecka randas. Ha det bra!

 

Flyt - och oflyt

Vilket flyt vi haft! Ibland rullar det på snabbare än man tror - känns till och med så för mig som är rätt otålig. Vi hade packningen beredd för att åka tillbaka till Udden när det överraskande SMS:et kom. ”Nu är det öppet för dig att boka dos 2”. Överraskande - eftersom vi hade informerats om att det inte skulle bli aktuellt förrän sju till nio veckor efter första dosen. Öppnade genast appen, men konstaterade att inga tider fanns på några vaccinationscentraler som låg hyfsat till för oss. Precis innan avfärd kollade jag en gång till, och då ... Tider fanns senare samma dag på Odenplan. Utan problem bokade vi tider och sköt upp turen till Udden. Att få detta undanstökat kändes ju angeläget av flera orsaker, inte minst för att det blir stressigare när man vistas i annan region. 

Ingen kö, ett stick i armen av en sköterska som glatt sa’ ”Grattis, nu har du ett 96-procentigt skydd om två-tre veckor”. I ”kontrollrummet” med  avståndsriktigt utplacerade stolar bjöds på kaffe och personal gick runt och kollade att alla var OK. Snart kan tillvaron bli - inte precis som tidigare men - mer normal. Kanske törs vi hoppas på höstresan till Kreta. 

När nu detta - det viktigaste på agendan - var avklarat återstod massor på ”att-göra-listan” framför allt på Udden. Nu hade vi inte längre riktigt samma flyt. Bilen startade inte! Det har aldrig förr hänt, och det visade sig att batteriet var helt slut. Vi kontaktade räddande ängeln (sonen) som lovade köpa nytt batteri och köra hem det till oss. OK, vi hinner ändå ut till Udden i hyfsad tid. Vid femtiden ringde han - ”jag är inlåst bakom stängsel på en parkering!”. Efter ett besök på ett företag i ett industriområde hade han suttit kvar i bilen ett tag med några telefonsamtal. Personalen hade gått hem via annan utgång och låst dörrar och grindar utan att se honom. Det tog tid att hitta rätt vaktbolag och bli utsläppt. Vi gav upp -  avfärden uppsköts ytterligare.

I förrgår kom vi äntligen hit ut. Det var svalt men fantastiskt vackert med häggar, slånbärssnår och körsbärsträd i full blom. Och i kylen stod champagne för detta tillfälle: när vi fått spruta nr två.

Ett rätt tidsödande jobb i början av sommarsäsongen är att olja alla altaner. Vi har gott om dem - fyra utanför storstugan (varav en riktigt stor), ett mycket stort trädäck runt gäststugan och dessutom två trappor nedför berget. Allt behöver inte oljas varje år, men jag lovar att det räcker till! Det ostadiga vädret den senaste tiden med tidvis strålande sol, som snabbt övergår i regn, har inte precis underlättat. När det såg rätt stabilt ut, igår, satte vi igång. Maken tog på sig regnställsbyxor och körde igång högtryckstvätten. Efter några minuter la’ den av helt. Jag tog mig an en liten del som var klar att oljas sedan tidigare, men när jag snubblade och spillde ut massor av olja på berget fick vi nog. Det här får anstå tills vi kommer hit nästa gång med ny högtryckstvätt och - förhoppningsvis - förnyad energi.

Det är skonsammare för psyket att sitta i soffan med en kaffemugg och en bok. Jag har den senaste veckan läst ”Farliga affärer”, en debutbok, genre thriller, av Ellinor Hessel och efterföljaren ”På djupt vatten”. Lättläst, spännande, rekommenderas för den som, liksom jag, gärna läser polisromaner och thrillers då och då.

Hej, det är visst jag ...

 ... som skriver i den här bloggen. Eller inte skriver... På en månad har jag inte haft någon inspiration alls, eller - snarare - inte haft någonting att skriva om. Tillvaron har känts rätt enformig, och vädret har varit ganska trist. Iskalla vindar har gjort att jag inte ens haft någon större lust att gå ut på vårteckenletarpromenad. Nu verkar det äntligen ha vänt, och vi har haft några riktigt härliga dagar.

Ovanligt rikligt med ovanligt stora vitsippor på Udden.

Forsythia, en favorit, tillhör familjen syrenväxter. Tyvärr inte min egen.

Ett underbart körsbärsträd står i full blom vid avtagsvägen till Udden. Bilden tyvärr för  mörk.

De första åren med egen trädgård tyckte jag att det var jätteroligt att dra upp egna plantor från frön. Tomater, dahlior och tagetes hörde till de plantor som trängdes på fönsterbänkar innan det var läge att plantera ut dem. Den sysselsättningen slutade jag med när det inte alls fungerade med våra resor. Ofta hade jag just fått upp späda små plantor när vi åkte till Kreta vid påsktid. Att be grannen sköta om dessa var ju lite väl mycket begärt. Så det gick inte så bra. Alternativet - att så frön efter hemkomst - blev ofta för sent. Och så - förra sommaren - insåg jag att det ju hade passat perfekt att ägna sig åt den sysselsättningen i isoleringen. Men då var det så dags! Så blev det en pandemivår till, och NU var det sådags - i mars. Inte så många sorter, men krasse av ett par olika sorter för sina kaskader av olikfärgade blommor, tomater, salvia och basilika. Kanske blir det en stor flopp, för vi räknar ju med att kunna åka upp till Norrbotten i sommar, och när/om det blir varma, torra sommardagar krävs ju vattning. Våra trevliga, hjälpsamma grannar, som passerade vårt ställe på väg till postlådan, har tyvärr flyttat till ett äldreboende i stan. Får hoppas på sonen, samtidigt som jag SKA påminna mig själv om vad jag ofta sa till min pappa: du kan väl inte låta växterna styra din tillvaro så att du inte ens har tid att komma hit!

Den här indiankrassen - och ytterligare rätt många - ska fylla ett par ”kovattenskålar” som tidigare ägare skruvat fast på väggen.

Och förhoppningsvis får vi äta några solmogna, smakrika tomater. De man köper i butikerna smakar ju numera oftast ingenting, trots att vi köper de dyra små cocktailtomaterna. 

Häromdagen läste jag i Sydsvenskan om en kvinna som tillhörde riskgruppen och erbjöds vaccin mot Covid 19. Hon var orolig för biverkningar, tackade nej, smittades av viruset - och avled. Vaccinera er, gott folk, och ha nu en trevlig helg!

Tillbaka på ruta 1 ...

... med ömmande ljumske och besvikelse efter två dagar på Karolinska ska jag så kortfattat som möjligt avsluta hjärtespalten - tills vidare i alla fall.

Först och främst - undersökningen via matstrupen var lätt, inte alls att jämföra med gastroskopi! Ordentligt bedövat svalg - och, vips, så var röret nere! Lättad åkte jag hem. Dag två inleddes med en del prover och förberedelser innan jag skjutsades ned till operation och ett team på fyra, tidvis fem, personer tog över. Bedövningar och smärtstillande dropp, fyra katetrar in till hjärtat och letandet började. Allt lugnt och smärtfritt. ”Här!” och ”titta där!” sa’ läkaren, och glad blev jag. De hade ju hittat punkterna! Så småningom var de klara, och jag fick beskedet att ingenting var åtgärdat! För svår placering, för riskfyllt. Patienten måste i så fall vara förberedd på att en pacemaker kan bli nödvändig.  Egentligen hade jag tidigare varit beredd på detta men trodde nu i min enfald att ultraljudet föregående dag hade gett grönt ljus. Så nu har jag något att ta ställning till.

MEN vilka resurser och vilket omhändertagande! Fantastisk personal som gjorde allt för att underlätta och serva! Nog är det en hel del som är snett inom sjukvården (inte minst upphandlingarna!), men så'na här gånger är jag glad över att kunna säga att jag inte hör till dem som klagar på våra höga skatter! Givetvis förstår jag samtidigt att det, framför allt i dagsläget, är betydligt hetsigare på andra avdelningar än på en hjärtmottagning, men jag har också vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att rosa sjukvården. För snart två år sedan blev maken akut mycket dålig och vi fick åka in till sjukhuset. Södersjukhusets akutmottagning en fredag kväll kändes rätt skrämmande, för som ni säkert vet brukar det vara minst sagt stökigt. Visst var det mycket folk, och visst blev det väntetider, men personalen var lugn, effektiv och mycket trevlig. Det visade sig sedan att han drabbats av campylobacter, och han blev snabbt bra.

Jag har nog tidigare skrivit att jag inte riktigt kommer överens med ljudböcker. Det stämmer fortfarande, men under ensamma promenader är de ett bra sällskap liksom många program på SR Play (t ex Språket) och diverse poddar. Vi, B och jag, går oftast ut tillsammans, men han travar gärna cirka en mil, så jag vänder om hemåt tidigare. Jag har senast lyssnat på 

Vinterpacket av Jacob Lindfors

”Något ondskefullt håller på att växa sig starkt i djupet av de norrländska skogarna. Ett kriminellt nätverk har vaknat till liv och gett sig in i ett internationellt samarbete. Det blir början på en våldsspiral som ingen längre kan styra över.” - Piratförlaget.

Det här är en debutbok som blivit mycket omskriven och lovordad: "En fantastisk thriller", "Imponerande debut", "Jättespännande"  är några omdömen.

Ja, nog var den spännande, men lite väl utdragen, tycker jag. Ett blodbad var knappast avslutat förrän man hamnade i nästa. Och förskräckligt RÅ! Det är första delen i en planerad trilogi, men jag nöjer mig med denna del.

Sista tåget till London av Meg Waite Clayton

läser jag nu. Handlingen baseras på verkliga händelser i 30-talets Europa och handlar om hur personer ur nederländska motståndsrörelsen smugglar ut judiska barn ur Österrike till angränsande länder. En välskriven bok, som jag faktiskt inte är riktigt klar med men betyget är: Bra.

Pandemin hoppar jag över, eftersom inte någon kan undvika informationen från myndigheterna. Nämner bara att åttioplussarna i Stockholmsregionen nu har fått vaccinationstider. Frågan är ju om det kommer att finnas vaccin åt dem.

Våren var på snabbesök för några veckor sedan. Sedan blev det kallare och vi fick till och med snö igen som låg knappt två dygn. Fortfarande rätt svalt, men det här vårtecknet såg jag igår.

Varning - hjärtjournal

Så har vi avverkat februari. Vi är många som sagt detta flera gånger: trots den ganska långtråkiga, enformiga tillvaron går tiden riktigt fort. Hur hann man jobba? Just nu känns det bra att tiden går snabbt - våren närmar sig och antagligen vaccinet också.

Samtidigt närmar sig ett datum som jag bävar för; som jag faktiskt drömmer mardrömmar om ibland. Det har med mitt hjärta att göra.  Ska jag  verkligen skriva om det i min blogg? Hur intressant är det? Det har jag frågat mig själv i ett par veckor. Samtidigt känns det som om detta ligger som en propp och hindrar mig från att skriva om annat. SÅ - nu skriver jag av mig! Alltså: sluta läsa här om ni inte har intresse av min sjukjournal!

Jag hade ju hoppats på en ablation mot mina ca 30.000 extra hjärtslag per dygn, men läkarna har varit tveksamma då dessa ”elfel” finns på fler än ett ställe, och då de inte är direkt farliga. Nu har dock hjärtspecialister på Karolinska beslutat sig för att försöka hjälpa mig. Jätteglad blev jag, som i ett år känt mig rätt begränsad och ”halvrisig” av och till. Jag går inte in på detaljer, men ablation är ett enkelt ingrepp som med fint resultat gjorts på flera släktingar. Min glädje varade i ett par dagar. Sedan kom utlovad info. Eftersom min elcentral är lite komplicerad ska hjärtat först undersökas med ultraljud VIA MATSTRUPEN. 

Jag har i 35-årsåldern varit med om en gastroskopi (undersökning av magsäcken) och det var en nära-döden-upplevelse. Jag är ganska orädd när det gäller diverse undersökningar och rätt smärttålig, men svalget är definitivt min riktigt ömma punkt. Det räcker med en tandborste lite, lite för långt bak för att reflexerna ska komma i gång. Ovan nämnda undersökning gick inte heller att genomföra på grund av konvulsionerna, som inte går att kontrollera. Det var inte så kul att höra läkaren mumla om hur hopplöst det var medan jag kämpade för att hålla paniken borta. ”Aldrig mer! Nästa gång får i så fall bli vid obduktion”, var mitt besked till läkaren som föreslog en förnyad undersökning. 

Och nu står en liknande undersökning i agendan nästa vecka! Jag har tackat ja, men med stor vånda! Kanske, kanske har metoder och instrument förfinats sedan 80-talet.

SÅ - nu har jag fått det ur mig!

I övrigt ingenting att rapportera från min del av Sörmland. Vi har haft några fantastiska dagar med vårvärme. Snön försvann i ett nafs och några krokus har tittat upp. Nu har det svängt tillbaka till betydligt lägre temperaturer och isande vindar.

Coronaläget är deprimerande. En tredje våg tycks vara ett faktum och ingenting konkret eller positivt rapporteras om vaccinläget i Stockholmsregionen. En länk i bloggen ”Ögonblick i norr” tar mig till P4 Jämtland. Där meddelas att ett hundratal personer igår kväll deltog i en hemmafest i Åre. Polisen skingrade dem, ingen är misstänkt för brott. Större delen av dessa osolidariska knäppskallar har vi väl här i regionen om några dagar, eftersom det är stockholmarnas sportlov nu. Jag avstår från att sätta på pränt vad jag tycker man borde göra med dessa personer. 

Sköt om er och håll er borta från viruset!

Språkfunderingar och vinterpromenader

I normala tider gillar jag att skriva (annars skulle jag ju inte börjat blogga), men nu saknar jag nästan helt inspiration. Det finns ju ingenting nytt att berätta från denna rätt enformiga tillvaro; jag läser bok efter bok (minst ett par i veckan), tar en rask daglig promenad och när jag känner mig som en riktig slöhög bakar jag ett matbröd eller två. Jag tar en titt i min korta presentation, där jag säger att jag kommer att skriva om ämnen som intresserar mig - resor, dagliljor och språkfrågor. De två första faller ju i dagsläget, men ett mail i morse fick mig att gå igång lite.

”We’d love to reconnect”,  skriver klädföretaget (svenskt sådant) som jag då och då handlat från. De har ju saknat mig, och som en extra treat kommer jag att få 20 procents rabatt på nästa order. Ja, jag har tjatat om det förr, och egentligen borde jag ha vant mig, men fortfarande reagerar jag - negativt! - och undrar ”varför?”. Häftigt? Nej, bara larvigt!

Detta får mig att reflektera över en annan språkfråga - kopplat till vår självbild. Att svenskar har rätt hög nivå på sin engelska tror jag stämmer, men att prata flytande (som många anser sig göra) - nja.... Det beror på vad man menar med ”flytande”. För mig betyder det bl a att man behärskar många synonymer och idiomatiska uttryck och att man hänger med i skämt med ordlekar, vilket inte så många av oss gör till fullo. För några år sedan skrevs det i tidningarna att svenska representanter i EU-sammanhang (minns inte vilken grupp el utskott) tackat nej till tolkning. Det visade sig längre fram att flera missuppfattningar uppstått. Jag brukar föreslå en virtuell runda till köksskåp, garage, verktygslådor, symaskinstillbehör och liknande i diskussioner om detta. De är exempel på områden där jag ofta känner mig språkmässigt rätt bortkommen. Jag har inga som helst problem att umgås med engelsktalande men inser omgående hur begränsat mitt ordförråd är. Det retar mig ofta att jag har för få ord för att beskriva en känsla, en stämning eller liknande på samma sätt som jag skulle göra detta på svenska. Däremot kan jag diskutera handelspolitik och -hinder utan att snubbla på de engelska facktermerna. Och vilken stor nytta jag har av det - nu ... fniss!

Jag skrev förra gången att det var bäst att skynda på med vinterbilder innan snön försvinner. Den ligger kvar - kall, gnistrande vit och vacker. Vi var ute på Udden några dagar förra veckan. Gångvägar och trappor hade sonen skottat, och nu befriade B taket. Enorma istappar ner från taket visade hur huset läcker värme, och att vi eldar väldigt mycket för kråkorna. Inte oväntat, men blir så tydligt nu när sommarstugan också har blivit vinterstuga - på grund av coronan. 

Minusgraderna den senaste tiden har låtit oss promenera på fina vintervägar utan den jobbiga modd som vi så ofta har på de här breddgraderna. Igår gick vi till en hästgård med en ridskola. När vi stannat för att morsa på de här charmiga ponnierna med sina iögonenhängande luggar kom kvinnan som äger gården ridande och stannade till. Hon berättade att de härstammade från New Forest-hästar och undrade om vi kände till området. Det visade sig att vi är mycket mer hemtama där än vad hon är, så det blev en lite längre pratstund.

Våra vänner i New Forest meddelar att de nu fått första vaccindosen. Där har man bedömt att det inte finns någon orsak att inte vaccinera äldre personer med Astra Zenecas vaccin. Anledningen är att för få personer ingått i den studien för att man ska bedöma att det vaccinet inte ger tillräckligt bra skydd. Samma orsak - för få i undersökta gruppen - anges här hos oss som underlag för helt motsatt beslut: att inte ge AZ-vaccinet till 65-plussare. Undrar vem som har rätt.